Saker och ting förändras, ibland till det bättre, ibland till det sämre. Hur ser Kultursverige ut i dag? Har något gått förlorat? Vad har vunnits? Kulturchefen ger sin bild av vad som skett de senaste decennierna.
Efter snart ett helt liv i det som allt mer felaktigt benämns Kultursverige tycker jag mig kunna säga något om vad som kännetecknar denna samhällssfär och hur den förändrats över decennierna. Jag läser i min dagbok från 2005 om en debatt som hölls den 23 november på Kulturhuset i Stockholm. Orsaken till debatten var att en pingstpastor – Åke Green – offentligt sagt att homosexuella inte kommer till himlen, vilket ledde till ett rättsligt ärende som hamnade ända uppe i Högsta domstolen, där pastorn friades och fick rätten att fortsatt uttrycka sin uppfattning.
För att diskutera ”Bibelns syn på homosexualitet” satt alltså författarna Stig Larsson, PO Enquist och Lena Andersson med prästen Kerstin Lindkvist samt pastorn Åke Green i egen person på ett podium på Kulturhuset. Publiken var månghövdad och på ett mycket svenskt vis engagerad, det vill säga, alla har redan sin bestämda uppfattning och debatten anordnas för att manifestera det självklara i denna enighet. Föreställ er då chocken när Stig Larsson lutar sig fram mot mikrofonen, lägger sin hand på Bibeln och säger: ”Jag är bokstavstroende.” En stum förvirring for genom publiken, och gapskrattet – som jag alltså inte kunde hålla tillbaka – ekade nästintill metafysiskt ensamt i den stora lokalen. Av tradition är svensken som bekant en socialt sett rätt ängslig varelse, och kanske kunde man rent av säga att svensken – och i synnerhet den svenske kulturarbetaren – liksom vantrivs i själva varat. Stig Larsson, på den tiden fortfarande parnassens både kelgris och enfant terrible, gav sig emellertid inte. Lugnt förklarade han att han är författare, och att han som författare kan se att Bibeln inte är skriven av människohand, utan kommer från Gud.
