När jag häromåret tog ett dna-test fick jag veta att jag hade en ovanligt hög andel neandertal-dna. Jag började leka med idén om att skriva en kokbok med titeln ”Ät som en neandertalare”. Men efter att ha läst några mathistoriska verk samt en färsk studie om mina förfäder blev jag lite tveksam.

Det har ju blivit populärt med olika former av dieter som anknyter till hur våra förfäder åt – det finns ett stort antal varianter på stenålderskost – även kallad paleolitisk kost. Det är den sorts föda som stammar som levde som samlare och jägare livnärde sig på för 10 000 år sedan, innan människan blev en mer bofast och jordbrukande varelse. Anhängarna av stenålderskosten menar att den är bättre för oss eftersom den överensstämmer med den föda vi under en lång period biologiskt anpassades till. Samhällets utveckling har förflyttat oss bort från den mat som anses vara den bästa; vi har gått från kött och nötter till kanelbullar och ultraprocessad industriellt framställd mat.

I linje med den trenden borde en kokbok som lanserade neandertal-dieten vara en given framgång. Men efter att ha läst en nyutkommen studie om mina förfäders näringsintag har jag övergett det projektet. Det visar sig att neandertalarnas måltider ofta bestod av ruttet kött och fluglarver. Inte på något sätt onyttigt eller skadligt när det gäller näringsinnehåll – tvärtom – men antagligen rätt svårt att sälja in till dem som i dag vill äta hälsosamt.