Kan vi ta vårt språk för givet? Eller står även modersmålet och faller med annat? Kulturchefen försöker i denna krönika sätta ord på någonting som både är undflyende och angår oss alla.
Visa en valfri tavla för en kunnig konstkännare och hon eller han kan mer eller mindre exakt placera den i tid och rum. Vilket land den målades i, vilken region, rent av stad eller ort, och under vilket århundrade, decennium eller rent av årtal som det målades, och detta utan att kännaren ens vet vem konstnären var. Likadant är det med all musik och andra kulturella artefakter – de konstnärliga uttrycken härbärgerar historien, en specifik berättelse, och i verket avspeglas allt som pågått och existerat i ett lika unikt som självklart ögonblick. En del verk är förfalskningar, men även de kan övertyga, och det gör de i kraft av att lyckas fånga in det specifika uttryck som tillhörde den tid och kultur som imiteras. Hur säregen en konstnär än är, tycks med andra ord historien och kulturen trumfa det rent individuella. En stor konstnär är förmodligen den som – paradoxalt nog – liksom obehindrat samtidigt förmår uttrycka sin egen tid och ge den en alldeles egen personlig färgning; allmänt och individuellt tycks enbart skenbart utgöra åtskilda ting.
Jag tänker på detta när jag läser en gammal väns nya roman. De många åren utomlands, talandes vietnamesiska, franska och engelska, har satt sina spår. En kantighet har smugit sig in. Orden träffar inte rätt. Som om han förlorat sitt gehör, vilket i modersmålet är absolut. Det räcker tydligen inte med att man själv upplever sitt språk som levande. Det räcker inte med att man en gång ägt språket, att man gör sig mer än förstådd, och att det låter som språket ifråga. Orden övertygar inte. Det skorrar. Någonting stämmer inte. Varför? De bästa partierna i romanen beskriver hans upplevelser i Sverige då det begav sig på 90-talet. I någon mening bottnar språket där i själva språket, genom att den verklighet som beskrivs inbegriper den svenska som då talades. Jag påminns om Maksim Gorkijs ord till Stefan Zweig, i Sorrento: ”Ingen av oss har i landsflykt presterat något av verkligt värde.” Vad gör ett språk levande? Vad gör ett språk angeläget? Vad gör somliga ord meningsfulla, berörande, verkliga, och andra inte? Vad är det som håller ett språk vid liv?
