Myndigheter som ska värna yttrandefriheten riskerar att i praktiken begränsa den. När tillsyn gör redaktioner försiktigare hotas inte bara enskilda publiceringar, utan också det öppna samtalets bredd, skriver systemvetaren Magnus Hellsten.
I Sverige talar vi gärna om vikten av ett öppet samtal och en levande demokrati. Men vad händer när de institutioner som ska skydda dessa värden i praktiken bidrar till att inskränka dem?
Mediemyndigheten har enligt förordning SFS 2023:844 ett tydligt uppdrag att verka för yttrandefrihet, mediemångfald och enskildas möjligheter att delta i samhällsdebatten. Samtidigt utövar myndigheten, genom sin koppling till Granskningsnämnden, en tillsyn som i praktiken påverkar vilka perspektiv som får utrymme i etermedier.
När journalistik fälls för bristande saklighet eller opartiskhet i frågor där det råder legitim och välgrundad oenighet signalerar det var gränsen går för vad som är acceptabelt att säga.
Redaktioner anpassar sig. Journalister lär sig snabbt vilka perspektiv som innebär risk. Resultatet blir inte mer balanserad journalistik, utan en mer försiktig och likriktad journalistik – en ”chilling effect” där regelverkets tillämpning leder till självcensur.
I praktiken innebär det att vissa perspektiv, särskilt kritiska sådana, successivt trängs bort från etablerade medier. De försvinner dock inte – de flyttar – till alternativa plattformar, där granskning och kvalitetskontroll ofta är svagare.
Effekten blir paradoxal: ett regelverk som syftar till att stärka kvaliteten i journalistiken riskerar att i stället fragmentera det offentliga samtalet.
Regeringen har dessutom gett Mediemyndigheten i uppdrag att analysera förutsättningarna för enskildas opinionsbildning i dagens medielandskap. I det perspektivet blir det svårt att bortse från hur den egna tillsynen påverkar just dessa förutsättningar.
Det räcker inte att värna yttrandefriheten i teorin, samtidigt som man i praktiken bidrar till att begränsa den. Frågan är därför obekväm men nödvändig:
Har vi fått en tillsyn som i ambitionen att skydda saklighet och opartiskhet i stället riskerar att begränsa det öppna samtalet?
Om svaret ens delvis är ja, krävs en omprövning.
I ett demokratiskt samhälle måste det finnas utrymme för skarp, kritisk och ibland ensidigt problematiserande journalistik – särskilt i frågor där det råder djup oenighet. Alternativet är inte balans, utan tystnad.
Och tystnad är sällan ett tecken på ett välfungerande offentligt samtal.
Magnus Hellsten
Pensionerad systemvetare
