Det är ett år till valet och vi har en politisk debatt som är polariserande, som består till 98 procent av käbbel och som tyvärr inte inger något större förtroende för oss väljare. Jag gissar att det är många som funderar över vad de ska rösta på och till och med om de ska rösta. Jag ska villigt erkänna att jag ofta känner lusten att ingå i soffliggarpartiet. I mitt fall handlar det dessutom om att jag anser att demokratin inte längre fungerar.

Jag känner mig som röstboskap utan möjlighet till inflytande och utan möjlighet att kunna utkräva ansvar från de folkvalda som ska representera oss. Fram för allt får jag känslan av politiskt utanförskap eftersom ingenting i den politiska debatten handlar om folkets bästa eller sammanhållningen i landet. Huvudsyftet för de politiska kombattanterna handlar oftast om att få den andra sidan att framstå som värdelös och till och med samhällsfarlig. 

Det finns anledning att rikta kritik mot partipolitiken. Kampen om makten mellan partierna har vi alltid haft, likaså hårda debatter och stor oenighet. Men nu har bitterheten kommit in i politiken och föraktet mot vissa partier är stort. SD och Vänsterpartiet är en slags vattendelare som blir stoppklossar från att föra en seriös debatt trots att båda är folkvalda och finns i riksdagen. Det värsta i allt detta är att världsläget är allvarligare än någonsin. Krig rasar i vår närhet och därtill har kriget i Gaza flyttat in i Sverige och splittrar befolkningen. Trots det syns inga som helst tecken på tillnyktring från våra folkvalda eller uppmaningar om sammanhållning.