Samtalet om islam och invandring präglas ofta av känslor och förenklade bilder. Det rör frågor om lag, värderingar och integration som är svåra och nödvändiga att diskutera. Islam har en annan syn på samhället än kristendomen. Västländers dilemma handlar om huruvida de ska garantera mänskliga rättigheter åt personer som själva inte är beredda att försvara andras mänskliga rättigheter.
De senaste veckorna har den svenska offentliga debatten fokuserat på islam i Sverige. Rättare sagt har den fokuserat på Jimmie Åkessons uttalande att det inte går att kombinera att vara troende muslim och svensk. Den omtalade SVT-dokumentären som startade debatten talar egentligen mer om SD än om islam. En som har yttrat sig är Andreas Johansson Heinö från Timbro som utgår ifrån att de muslimer som finns i Sverige är svenskar och att Sverige därför är muslimskt. Författaren Lena Andersson påpekar att hon som flyttat till Skåne inte därför plötsligt blir skåning. En imam som citeras i Aftonbladet (den 10 april) påstår att det inte finns något problem och att ”exkluderande retorik” kan skada sammanhållningen i landet. Debatten handlar med andra ord, en gång till, om hur svenskar ska hantera islam men inte om vad muslimer gör och säger i Sverige.
I invandringsdebatten jämför man ofta med svenskars utvandring till USA, men man nämner inte de många skillnaderna. För att bara nämna två drag så ville de utvandrade svenskarna anpassa sig och det mottagande samhället ville ha invandrare med de yrkeserfarenheter som svenskarna bidrog med för att odla upp Mellanvästern. Ändå återvände många som utvandrat senare till Sverige för att de uppnått sitt mål eller för att de inte klarade sig bra i USA. Detta kan vara värt att tänka på. Är det så att dagens svenska välfärdssystem förstör de mekanismer som gjorde att invandringen till USA fungerade hyfsat? Islamisk invandring till Europa visar att vi står inför något helt annat än europeisk invandring till USA.
