Giacomo Leopardi (1798–1837) tillhör den utvalda skara som räknas till nationalskalderna, i hans fall med italienskan som modersmål, och som i all verklig poesi är det lika omöjligt att med översättningar göra den rättvisa som det är ofrånkomligt att storheten lyser igenom. Det finns någonting trösterikt i detta: Hur omöjligt det än är att göra en människa, en poet, och för den delen en värld över huvud taget, full rättvisa, finns där någonting som inte låter sig förbises.
Leopardi sägs ha varit romantiker och djupgående pessimist, vilket nog är sant, men endast på en mer explicit och alltför uppenbar nivå. Min italienska är begränsad, men när jag råkar en italienare kommer jag alltid att tänka på Leopardi och citerar gärna då en rad eller två ur hans dikter. Ofta blir det en fras tagen från diktsviten ”Canti”: ”Che vuol dir questa solitudine immensa?” På svenska: ”Vad betyder denna enorma ensamhet?” Förvåning och leenden blir som regel reaktionen från Leopardis landsmän, för poeterna är hjärtats barn, och hjärtat är vad vi delar med varandra och som förmodligen mer än någonting annat för oss samman. Paradoxen är i högsta grad skenbar. All verklig poesi är mer positiv än vad en positiv men medioker poesi är. Själva det poetiska inger hopp, gör det lättare att andas – det är som balsam för själen, väcker livsandarna till liv. Varför? Förmodligen för att all innerlighet är sann. Att bottna i uttrycket, att inte tillåta distraktioner – i det tilltal som är lika ärligt som öppet, lika koncentrerat som självklart.
