Barbro Hörberg (1932–1976) målar vackert med enkla penslar. Orden kan te sig banala, men berör kanske just därför desto mer, för ibland blir det stora synligt i det lilla, det vackra i det lite tafatta, som när ett litet barn försöker göra något som det inte är moget att lyckas göra. Begränsningen, människans tillkortakommanden, inte som något att beklaga eller motarbeta, utan som någonting naturligt, att värdesätta, för det gör henne mänsklig och väcker vår omsorg och sympati. Det finns en speciell sorts människa som äger denna förmåga och har denna aura. Ted Gärdestad, Robban Broberg, Pugh Rogefeldt, Thomas Di Leva – det är inte lätt att sätta ord på vad det är, men de berör bortom samtidens spektakel, bortom fyrverkerierna, kotterierna och det inte sällan rätt tröttsamma samhällsmaskineriet. En värme, som är rak, omedelbar och okonstlad. Ibland kan den tas för naivitet, rent av för enfald, och tolkas som en ursäkt för amatörism, men låt oss inte luras. Barbro Hörberg ägde en kvalité som var lika outgrundlig som självklar. Hur mörka och vemodiga hennes ord än kunde vara, var tilltalet rent och fullt av hjärta, medkänsla och klarsyn. Kanske blev hon rent av själv bländad av sitt hjärta. ”Alla kan spela”, sade hon, ”det är bara att sparka fördomarna i ändan och sätta igång.” 1960-talet, med sina idéer om en mer ”demokratisk musikundervisning”, var en vacker historia, men man förbisåg en sanning. Det är en unik talang, en sällsynt förmåga, att kunna tala och sjunga för oss alla.
Visdiktaren hann ge ut sex LP-skivor, innan hon 43 år gammal dog i cancer. Foto: Lennart Nygren/SvD/TT
Gamla älskade barn
