Valet 2026 är avgjort – ett val som kan få stor betydelse för Sveriges framtid. Men återigen har den nationella valbevakningen kretsat kring samma åtta partier som redan sitter i riksdagen, medan andra partier och politiska perspektiv knappt blivit synliga, skriver Gunilla Wigertz, talesperson och vice ordförande för partiet Enhet.
Finns det verkligen inga andra idéer? Finns det verkligen inga andra partier? Svaret är ett rungande ”jo!” Alternativen finns. De förbjuds inte att delta i valet, men släpps sällan fram genom samma ”mediegrindar”. Hur demokratisk är en offentlighet där väljarna knappt får veta vilka alternativ som faktiskt finns? Demokrati betyder folkstyre. Enligt regeringsformen utgår all offentlig makt i Sverige från folket, och folkstyret bygger på fri åsiktsbildning samt allmän och lika rösträtt. Men hur väl lever Sverige upp till dessa ord i praktiken?
Jag har jobbat för partiet Enhet sedan starten 1990, alltså i 36 år. Enhet är inte ett gradskillnadsparti, utan ett artskillnadsparti, som en politiker en gång kallade oss. Partiet grundades utifrån en önskan att medvetandegöra vikten av en inre utveckling hos både politiker och väljare: mer kärlek, medmänsklighet och medkänsla i politiken. Utifrån dessa värden ville vi skapa ett Sverige där alla fick plats och kunde känna sig trygga och värdefulla. Enhet är alltså inte något nystartat parti. Ändå behandlas vi fortfarande som om vi inte är värda att nämna. Vår erfarenhet visar vilka svårigheter partier utanför riksdagen möter.
Inför valet 1994 förvånades vi över att medierna inte verkade intresserade av att ens upplysa svenska folket om att vi fanns. Det var som om vi ignorerades. Vi skrev till SVT och frågade om inte public service som svenska folkets kanal borde berätta vilka alternativ som faktiskt fanns att rösta på. Vi fick svaret att SVT inte tillhörde svenska folket, utan en stiftelse. Oavsett den juridiska konstruktionen blev resultatet för oss detsamma: Enhet – och andra partier utanför riksdagen – ignorerades även i fortsättningen. Det är makt – och den makten måste få granskas.
Journalisten Göran Skytte skrev 2008 i sin bok ”Omvänd” om mediernas roll som grindvakter. Han skrev bland annat:
”Journalister och redaktörer bestämmer vad som ska passera den grinden, och vad som inte ska göra det.”
Jag läser detta som en allvarlig kritik mot en journalistkår som inte bara granskar makten utan också själv utövar makt: genom att välja vad som syns, vad som tystas ner, hur problemen formuleras och vem som hamnar i medieskugga.
Min upplevelse är att ”grindvakteriet” har ökat sedan boken kom ut. Även ägarintressena bakom de stora kommersiella medierna behöver granskas. Jag upplever den samlade effekten som en form av hjärntvätt: en ensidig och upprepad påverkan i fråga om vad befolkningen förväntas betrakta som rimligt och ”politiskt korrekt”. Det är min bedömning, och den bör få prövas öppet i ett samhälle där vi hävdar att vi har yttrandefrihet – men kanske i själva verket har begränsad yttrandemöjlighet.
En journalist sade en gång att vi borde ställa till med en skandal om vi ville att medierna skulle skriva om Enhet. Det bevisar inte hur hela journalistkåren tänker, men säger något om vilka berättelser som anses värda uppmärksamhet. Enhet bygger inte på skandaler och är inte heller ett missnöjesparti. Är det därför vi har fått så lite uppmärksamhet?
Flera konkreta delar av val- och mediesystemet gör vägen svår för partier och politiska perspektiv utanför riksdagen.
Riksdagsspärren är en sådan sak. För att delta i fördelningen av riksdagsmandat krävs normalt minst 4 procent av rösterna i hela landet. I valet 2022 motsvarade det omkring 259 000 giltiga röster. Ett undantag finns för partier som fått minst 12 procent i en valkrets.
Hur demokratisk är en offentlighet där väljarna knappt får veta vilka alternativ som faktiskt finns?
Medieutrymmet är ytterligare en. Att delta i valet ger ingen automatisk rätt att vara med i en viss tv-debatt eller redaktionell sändning, men jag anser att public service har ett särskilt ansvar för ett brett och informerat offentligt samtal. Väljarna bör åtminstone – under seriösa former och baserat på fakta – få veta vilka politiska alternativ som finns.
Även det statliga partistödet spelar en roll. För stödåret 2025/26 beslutade partibidragsnämnden om nära 168 miljoner kronor i statligt partistöd. Ett parti utanför riksdagen kan få stöd om det har nått över 2,5 procent i något av de senaste två riksdagsvalen. Partier som får det ekonomiska stödet har helt andra möjligheter att synas genom marknadsföring och valaffischer.
Slutligen har också valsedlarna påverkan. Ett parti som har fått mer än 1 procent av rösterna i hela landet i något av de senaste två riksdagsvalen får partivalsedlar tryckta på statens bekostnad och utlagda på röstmottagningsställena. Övriga får själva betala tryckningen och förlita sig på medlemmar som kör runt till vallokalerna, vilket innebär svårigheter att täcka landets samtliga vallokaler. En gemensam valsedel för samtliga registrerade partier skulle kunna reducera denna orättvisa.
Sedan den 6 oktober 2025 tillåter Meta inte betalda annonser om politik, val eller samhällsfrågor på Facebook eller Instagram i EU. Man kan fråga sig varför. Vanliga politiska inlägg är fortfarande tillåtna, men för små organisationer med svag medienärvaro innebär det ytterligare en stängd väg till väljarna.
I somras drev åtta partier utanför riksdagen en gemensam kampanj för att få SVT att ”spegla samhällets mångfald av perspektiv och bidra till ett brett och informerat offentligt samtal”. Målet var en partidebatt där fler än riksdagspartierna skulle få komma till tals.
Vi mejlade ett tjugotal personer och redaktioner på SVT med budskapet att alla partier borde stå på noll röster innan valet. Hela startfältet borde därför få chansen att nå väljarna med sina budskap på lika villkor.
Endast 4 av de 20 svarade. Något gehör för vår begäran fick vi inte. För mig är det svårt att beskriva det som något annat än att lägga locket på.
När riksdagsspärr, medier, partistöd, valsedelsregler och annonsplattformar tillsammans gör vissa partier och politiska perspektiv svåra att upptäcka uppstår enligt min mening ett demokratiskt problem. Spelplanen för uppmärksamhet är långt ifrån rättvis.
När du läser detta har valet redan ägt rum. Men jag vill att du ska känna till villkoren för partier och politiska perspektiv utanför riksdagen. För demokrati handlar inte bara om rätten att rösta vart fjärde år. Den förutsätter också en levande offentlighet där väljarna får kännedom om existerande alternativ.
När vissa partier gång på gång släpps fram, medan andra hålls kvar i medieskugga finns det all anledning att fråga:
Har Sverige verkligen demokrati?
Gunilla Wigertz
Talesperson och vice ordförande, Enhet












