Jag blickar in i novembernattens stjärnhimmel. Rymden är så tyst och kall, till synes fullständigt likgiltig inför mänskligheten. Jag står på en liten planet, i en liten kropp som behöver värme, luft och vatten. Där ute i rymden ser ingenting ut att vara avpassat för människan.
Någonstans i mörkret mellan galaxerna driver en farkost omkring. Ombord finns tusentals människor. I Harry Martinsons ”Aniara” förlorar rymdskeppet med samma namn orienteringen efter en olycka, och farkosten fortsätter längre och längre ut i rymden. Civilisationen ombord har utvecklat en möjligen imponerande teknisk förmåga, men kan inte längre påverka sin egen riktning. De har lämnat den värld som möjliggjorde deras existens, och upptäcker gradvis hur beroende de är av just de förutsättningar som de trodde sig kunna lämna bakom sig.
Materiellt sett är vi varelser med mycket små marginaler. Planeten Tellus särskilda förutsättningar – atmosfärens sammansättning, magnetfältet som avleder en del av de laddade partiklarna från rymden, det flytande vattnet och temperaturförhållandena – utgör ett begränsat fönster av fysikaliska omständigheter som möjliggör vårt liv på jorden. Människan kan på sin höjd klättra upp till toppen av Mount Everest, men befinner sig redan då vid gränsen för vad kroppen klarar av. Våra kroppar är inte konstruerade för en godtycklig plats i universum. Vi kan samla enorma mängder information, utan att för den skull förstå den större ordning som informationen ingår i. Varje nytt tekniskt genombrott betraktas som att ännu en begränsning har övervunnits. Frågorna kring vad gränsen faktiskt innebär lämnas däremot i stort sett obesvarade.









