Py Sörman (1897–1947) är en kirurgiskt vass och bortglömd författare som på senare år möjligen är på väg att åter bli synlig i den dimma av glömska som utgör samtiden. Försöken att lyfta fram henne har mestadels rört sig om en konsekvens av könspolitiskt formade ambitioner på universiteten, där man sedan decennier tagit vad man kunnat hitta för att leda i bevis att kvinnliga författare varit och fortfarande är förbisedda på grund av sitt kön. Patriarkala, det vill säga manligt själlösa och brutala strukturer, menas i dessa teoretiskt drivna kretsar vara orsaken till i princip allt ont som finns i samhället, om inte i världshistorien överlag. Som regel mycket arga, men inte alltid längre så unga, kan dessa litteratur– och genusvetare berätta om ett föraktligt kultursverige där man som lekman inte alltid har lätt att förstå hur exempelvis ett Nobelpris i litteratur kunde ges till Selma Lagerlöf 1909 och Sigrid Undset 1928. Kanske är en god sammanfattning av detta tillstånd ute på universiteten att man inte längre läser, man tolkar. Författaren, dennes ord, erfarenheter, vilja, lust och tilltal, existerar inte mer i egen rätt.
Py Sörman skildrar i romanen ”Särlinge – byn på slätten” från 1926 sin uppväxtmiljö, och hennes sätt att göra detta står i djup kontrast till varje politisering av henne och hennes konstnärskap. Hon är illusionslös. Där finns ofta humor, men perspektivet är som regel brutalt. Från högt ovan betraktar Py Sörman människan där hon går i landskapet. Född på en gammal plats, full av fornlämningar, i en medvetenhet om realiteterna bortom teorier, ideologier och institutioner, blir orden till ord. Vassa, skarpa – och sanna.
