Ukrainas historia är en brokig sådan – ett land som över tid ingått i ett flertal imperier och ständigt hamnat mellan stormakter och deras geopolitiska intressen. Maria Eckerdal leder oss genom landets historia och berättar om en lika komplex som tragisk resa.
När det tidigare sovjetiska Ukraina blev självständigt den 24 augusti 1991 inträdde genast en religiös renässans i den nya nationen. Det var en strömning i samhället som hörde samman med frågan om identitet, om hur man ville definiera sig nationellt, kulturellt och religiöst. Den dominerande identiteten var att en ukrainare var en ortodoxt troende person och att formandet av denna nya identitet – så olik den sovjetiska – var nära förbunden med den dramatiska politiska kontexten från perestrojkaperioden på 1980-talet och in på 1990-talet. Den ukrainske professorn Cyril Hovorun beskriver Ukraina som ett ”superreligiöst land”, i själva verket ”ett av de mest religiösa länderna i Europa”. Han noterar att Ryssland ”instrumentaliserar religion” för sina syften och att denna metod tillämpas intensivt i Ukraina. Detta fenomen är emellertid inte nytt utan är ett genomgående tema i Ukrainas historia.
Efter den ryska revolutionen var Ukraina en av de fyra grundarrepublikerna av Sovjetunionen, som bildades den 30 december 1922. Dessförinnan var det nuvarande Ukraina en del av ryska imperiet, habsburgska imperiet, polsk-litauiska samväldet och osmanska riket. Detta innebär att Ukraina geografiskt har tillhört västra, östra och centrala Europa ända bort till Svarta havet. Landet har en mångfasetterad historia som lämnat språkliga, religiösa, geografiska och kulturella avtryck i det plågade Ukraina som vi talar om i dag. När polsk-litauiska samväldet bildades 1569 bestod det av Polen, Ukraina, Moldavien (Transnistrien), Vitryssland, Litauen, Lettland, Estland och delar av Ryssland. Därmed kom områden med en stor grekisk-ortodox befolkning, med rötter i det gamla Kievriket Rus, att ingå i samväldet. Den ortodoxa kyrkan gick från att vara den dominerande trosuppfattningen till att bli en tolererad sekundär kyrka. Samväldet antog officiellt romersk katolicism som sin religion, främst för att det var den polska kronans tro. Samväldet vilade formellt på tre grundvalar: konungen, senaten och szlachta, den polska adeln. Men i praktiken kontrollerade adeln de andra två och var den dominerande maktfaktorn i riket. Parlamentet, sejmen, hade därtill principen om liberum veto, vilket innebar att både lagstiftning och alla parlamentariska diskussioner kunde stoppas om en av sejmens representanter var emot; härav uttrycket polsk riksdag.
