Att måla av och avbilda något levande kräver ibland timmar av iakttagande. När man stirrar på ett motiv tillräckligt länge kan ett närapå hallucinatoriskt fenomen uppstå: Efter otaliga jämförelser och korrigeringar börjar proportionerna plötsligt förändras inför ens ögon. En detalj ser enorm ut. Sedan ser samma detalj för liten ut. Vinklarna stämmer inte längre. Hela verkligheten tycks glida undan, och för att kunna måla realistiskt måste man ha is i magen. Man måste lära sig att kliva tillbaka, släppa taget och sedan titta på det med nya ögon. Att lära sig måla avbildande handlar egentligen om att lära sig att se. Att undvika att projicera villfarelser på världen och i stället möta den som den är. Man behöver koppla bort den del av hjärnan som tror sig veta hur saker ser ut och i stället måla det som man faktiskt ser. En målare som drabbas av det illusoriska fenomenet med detaljer som ändrar storlek förvandlas lätt till en Don Quijote-figur som slåss mot väderkvarnar. Agerar man på varje inbillad avvikelse i det läget, i stället för att stå tillbaka, kan man snabbt förstöra en målning som egentligen redan fungerade. Det tragiska med Don Quijote, som förlorat förmågan att skilja mellan fantasi och verklighet, är inte att han saknar ideal – hans tragik handlar snarare om att han stirrat sig blind på berättelsen om sig själv. Han lever så fullständigt inne i sin egen föreställningsvärld att världen framför honom inte längre framträder som den faktiskt är.
Kultur ｜ Ledare
Till skönhetens försvar
Susanne Willgren Lamm
Susanne Willgren Lamm
Feedback
