Att spelare representerar andra landslag än det land där de är födda uppfattas ofta som ett modernt fenomen. Men enligt fotbollshistorikern Torbjörn Andersson var reglerna tidigare betydligt friare.
Fram till början av 1960-talet kunde spelare i vissa fall representera flera olika landslag under karriären. Ett av de mest kända exemplen är Real Madrid-legendaren Alfredo Di Stéfano, som spelade landskamper för Colombia, Argentina och Spanien.
Även ungraren Ferenc Puskás representerade två landslag. Efter flykten från Ungern och flytten till Spanien spelade han senare också för det spanska landslaget.
När Italien vann VM 1934 innehöll laget flera spelare som tidigare representerat andra nationer. Mest uppmärksammad var Luis Monti, som spelade VM-final för Argentina 1930 och fyra år senare blev världsmästare med Italien.
Bakgrunden var ofta migration och naturalisering. Många sydamerikanska spelare hade italienska eller spanska rötter och kunde relativt enkelt få nytt medborgarskap.
Fifa skärpte successivt reglerna under 1950- och 60-talen. I dag är huvudprincipen att en spelare som representerat ett landslag på senior nivå i tävlingssammanhang är bunden till det landet.
källa: torbjörn Andersson