Carl Rupert Nyblom (1832–1907) levde på den tiden man kunde vara skald och alla – utom möjligen någon enstaka dåre – förstod vad ordet skald betydde. Skalden, tillika professorn i estetik samt litteratur och konsthistoria i Uppsala, var i mångt och mycket en man av sin tid – högstämt patriotisk, Gudstroende, natursvärmande och med en romantisk och finstämd syn på kärleken, erotiken och Kvinnan – går det att föreställa sig någonting mer otidsenligt? Han levde för konst och bildning som vore sådana ting de högsta värdena i jordelivet. Vilja, maktspel, världslighet, med sina utmaningar, förtjänster och belöningar, med sina ekonomiska och politiska intressen, trumfades av vad man i dag i bästa fall skulle kalla metafysiska drömmerier.
Som en metafysisk drömmare kan vi än i dag läsa Carl Rupert Nyblom, och kanske blir vi överraskade över hur orden ändå talar till oss. Skönhet, poetisk innerlighet, ödmjukhet och tacksamhet över det vackra som ges, det goda vi möter, det fina vi kan ge varandra – varför inte tillåta mer av sådant? Kan det vara så att skönhet är en nagel i ögat på dem som allra minst förmår ta emot den? Är det därför somliga mer framstår som grindvakter än någonting annat? Skalden hamnar i Svenska Akademien, men hade förmodligen inte ens blivit publicerad i dag. Sådan är historiens märkvärdiga ironi. Ironiskt är även att vi inte alls behöver acceptera sakernas tillstånd. Vi kan stanna upp, skaka på huvudet, gå i en annan riktning och högt och ljudligt deklamera en dikt av skalden Carl Rupert Nyblom.
