Drottningholmsteatern ger i år en verklig raritet, Telemanns senbarocka och eklektiska version av Orpheusmyten, komponerad i tre sammanflätade musikstilar: tysk, fransk och italiensk, och med användande av alla tre språken.
Det är en besvärlig sak för en tonsättare som inte längre är med oss att hamna i närstrid med nutida konceptkonstnärer. Men den år 1767 bortgångne Georg Philipp Telemann vann likväl på poäng när musiken och librettot, i hans fina och originella opera ”Orpheus”, drabbade samman med regissören Elena Barbalichs och kostymdesignern Anna Kjellsdotters koncepttänkade.
Kärnan i Orpheusmyten är att den ormstungna Eurydice dör och hamnar i underjorden, från vilken Orpheus nästan lyckas rädda henne med hjälp av sin förtrollande sång, men bara nästan. Orpheus gör ju det berömda misstaget att se sig om mot Eurydice under uppfärden från mörkret, och förlorar henne därmed för alltid.