Torsdagen den 26 juni gavs en konsert i Ekerö kyrka inom ramen för Askanäs kammarmusikfestival. Programmet inleddes med Per Danielssons stråkkvartett och fortsatte med Mozarts pianokvartett i g-moll och Schumanns pianokvintett.

Besökare av den Ekeröbaserade delen av Askanäs kammarmusikfestival möts av ett särskilt slags behag under sista delen av färden. Mellan böljande hagar uppenbarar sig gradvis kyrkobyggnadens vackra exteriör, och inne i den lilla helgedomen faller man i beundran över dess rika inre, mättat av historia och stämning.

Det inledande behaget ackompanjeras förnämligt av musikfestivalens karakteristiska kombination av anspråkslöst yttre och högkvalitativt inre. Här erbjuds inga glassiga programblad med djupsinniga företal om konstnärliga avsikter. Sådana behövs inte när en festivals enkla och riktiga tanke är att musiker som trivs med varandra spelar musik de tycker om, för en publik som gärna vill höra dem spela.

Kvällens konsert inleddes med ett uruppförande av stråkkvartetten ”Higher hopes” av den svenskamerikanske jazzpianisten och tonsättaren Per Danielsson. Det relativt korta verket är baserat på emigrantvisorna ”Med klagande toner” och ”Ack, högaste himmel”.

Publiken gav stort bifall omedelbart efter sluttonerna, och det var inte att undra på. De hade fått höra ett välskrivet, tonalt, delvis jazzinfluerat verk, där källan till det starka och rikt varierade känslouttrycket låg i den svenska folkmusikens djup. De deltagande musikerna, violinisterna Ylva Larsdotter och Frieda Mossop, violasten Patrik Swedrup och cellisten Andreas Lavotha, spelade alla med största engagemang och inlevelse.

Publiken gav stort bifall omedelbart efter sluttonen, och det var inte att undra på.

När förläggaren Franz Anton Hoffmeister år 1785 läste igenom den nyskrivna pianokvartetten i g-moll han beställt av Mozart kände han sig bekymrad. Musiken var visserligen beundransvärd, men tanken hade varit att verket skulle kunna spelas av amatörer, och det här var alldeles för svårt för det.

Kvartetten hör alltjämt till överkursen inom Mozartspel; amatörer gör sig nu som då icke besvär, och verkets delvis återhållsamma stil och intrikata detaljarbete kräver en uppmärksam och intresserad lyssnare.

Inför framförandet av kvartetten anslöt sig kvällens räddande ängel i form av pianisten Martin Sturfält till de tidigare nämnda stråkmusikerna. Sturfält fick i söndags en förfrågan om att ersätta ordinarie pianist i såväl Mozarts pianokvartett i g-moll som Schumanns pianokvintett. Två verk Sturfält aldrig spelat tidigare, och nu var det torsdag.

Det måste sägas redan här, att om inte recensenten hade fått veta att Sturfält endast haft några dagar på sig att öva in de båda verken, hade han aldrig anat det. Sturfält spelade inte bara de komplexa pianostämmorna tekniskt fläckfritt, utan även med en inlevelse som om han detaljstuderat dem i åratal.

Resten av ensemblen var inte sämre den, och i Mozartkvartettens första sats spelade alla med oförskräckt pondus i den lite gåtfulla och experimentella expositionsdelen. I bearbetningsdelen av satsens sonatform, där Mozart blir mer direkt i uttrycket, missade man inte chansen utan kom loss ordentligt i ett drama som fick både spänning och hög grad av angelägenhet.

Efter en fint behärskad version av verkets stramt högtsyftande andantesats bekräftade ensemblen sin Mozartkompetens i det avslutande rondot: utan besvär höll man samman den avancerade formen där lättsam rondoanda på ett överraskande sätt växlar med djuplodande dramatik.

Robert Schumanns år 1842 komponerade pianokvintett hör till kammarmusikhistoriens stora snilleblixtar. Skriven under endast ett par veckor, revolutionerade detta utåtriktade verk hela genren: den tidigare obligatoriska kontrabasen ersattes med en extra fiol, och romantikens flödande känslovärld riktigt stormade in i de musikaliska former som ärvts av klassicisterna.

Danielssons och Mozarts verk hade spelats utmärkt, men redan i första satsens inledande, energiska ackord i Schumanns kvintett, nådde Sturfält och stråkensemblen en ny och helt förbluffande nivå. Ensemblens intuitiva förståelse för det innersta väsendet i Schumanns verk visade sig från början till slut vara alldeles oerhörd.

Allt fångade man omedelbart och tveklöst. Alla djupt kända känslolägen och alla snabba kast mellan dessa känslolägen – ideligen skiftande mellan det utåtriktade, det drömmande, det energiska, det humoristiska och det allvarliga.

Hur var denna guldstandard möjlig? Enkelt uttryckt genom att ensemblens enorma inlevelseförmåga hela tiden var kopplad till deras aldrig sviktande musikaliska omdöme, vilket ledde till att inget blev fel tänkt.

Inga tempon släpade, det fanns inga omotiverade cesurer, det fanns inga problem med balansen mellan instrumenten. Det fanns inga musikaliska brister över huvud taget.

Resultatet blev ett alltigenom strålande återskapande av det extatiskt kreativa flöde som passerade genom Schumann vid själva kompositionstillfället.