På 1970- och 1980-talen var Sven Delblanc (1931–1992) en av Sveriges mest hyllade och framgångsrika författare, om än tidvis kontroversiell. En strulig sörmländsk bondpojke, som blev filosofie doktor i Uppsala på en lärd avhandling om ära och minne i 1700-talets svenska litteratur.
Sven Delblanc debuterade i början av 1960-talet med en roman om en man som flyr från ett fängelse till en stad där allt är tillåtet men där allt styrs av ondska, så att han måste fly tillbaka till sitt fängelse. Det var inte så många som läste den boken, men så småningom lärde han sig att skriva både för de litterära finsmakarna och för en bred publik. Då blev han berömd både i Sverige och utomlands.
Hans existentiella romaner (som ”Prästkappan” 1963, ”Kastrater” 1975, ”Speranza” 1980 och ”Samuels bok” 1981) lovordades av landets främsta kritiker och översattes till många språk. Hans böcker om folket i Hedeby gick ut i väldiga upplagor och blev till en populär tv-serie, ”Hedebyborna” (1978). Hans dramatik spelades på Dramaten och i tv och hans självbiografiska barndomsskildring ”Livets ax” (1991) vann Augustpriset. Även hans litteraturhistoriska verk vann ära och berömmelse, och när han avled i cancer 1992 var minnesrunorna vördsamma. Redan under hans livstid skrevs flera doktorsavhandlingar om hans verk, och de fortsatte att komma under en tid efter hans död. Ett Delblanc-sällskap bildades som gav ut den ena skriften efter den andra.
