Läser man William Shakespeares författarskap är det möjligt att dra slutsatsen att det var någon annan än Shakespeare som skrev verken, hävdar en brittisk litteraturvetare. Upphovsmannen till de berömda verken måste ha varit en skicklig matematiker och även ha behärskat latin, grekiska och spanska, något som Shakespeare själv knappast kunde ha gjort, menar Brenda James.

De ideal som en gång präglade den fria forskningen i västvärlden är på väg att försvinna. Det har skett någonting i den akademiska världen – den har förvandlats till ett hermetiskt slutet system, ett slags ekokammare, som gjort sig döv och stum inför intressanta och tänkvärda inspel från icke-etablerade forskare och lekmän. Det verkar alltmer omöjligt att rubba på en knäsatt och inarbetad sanning, hur väl underbyggda argumenten än är.

Dessa bittra konstateranden kommer från den brittiska litteraturvetaren Brenda James, som gav sig som ung student i kast med ett ämne som sysselsatt forskare under mer än hundra år: frågan om William Shakespeares identitet. Redan under hans samtid uppstod frågan om han bara fungerade som frontman åt den verklige författaren till de 37 dramer och 154 sonetter som allmänt anses som ett av världens främsta författarskap. Av verken framgår att upphovsmannen hade stora kunskaper i juridik, att han var en skicklig matematiker, att han var insatt i de allra senaste rönen inom astronomi, att han var förtrogen med livet vid hovet och att han visste hur man jagar med falk. Han behärskade latin, grekiska, spanska och franska, och hade tillgång till ett omfattande bibliotek med både äldre och nyutkomna böcker som han läste på originalspråk. Han hade vidare detaljerade kunskaper om Frankrike och Italien, dit handlingen i flera av hans pjäser är förlagd, och ägde en skarp blick för maktspelet i det samtida England. Han kunde sin engelska historia, och hans ordförråd var enormt – fem gånger större än vad en bildad person behärskar i dag.