Stefan Zweigs ”Världen av i går” måste betecknas som en av 1900-talets viktigaste memoarer. I denna elegi över en värld som gått förlorad tecknar Zweig ett djupgående porträtt av sig själv, och beskriver samtidigt en stor del av det tidiga 1900-talets kulturhistoria.
Under första hälften av 1900-talet hände mycket på litteraturens område. Det var kanske inte en tid av radikal förnyelse, men den var en memoarernas guldålder. Det vimlar av stora memoarer i litteraturhistorien, och frågan är om de någonsin duggat så tätt som under första hälften av 1900-talet.
Här finns H.G. Wells ”Försök till självbiografi” (1935–1936), George Orwells ”Hyllning till Katalonien” (1938), Klaus Manns ”Vändpunkten” (1942) och Arthur Koestlers ”Pil i det blå” (1952), vilka alla får räknas som stor litteratur. Utifrån sina olika utgångspunkter och litterära temperament försökte dessa författare förstå hur det gamla Europa, med dess kulturella och intellektuella traditioner, kunde förvandlas så radikalt på bara några årtionden. Även Stefan Zweig (1881–1942) ville göra detta, och hans ”Världen av i går” (1942) är både en självbiografi och en sorgesång över en civilisation som gått förlorad.
