Vattenfall har över åren inkasserat över 400 miljarder kronor från kraftverken i Jokkmokk. Samtidigt är kommunen en av Sveriges fattigaste. Vi kräver åtgärder för att skapa tillväxt och motverka den negativa påverkan vattenkraften har i dag.
Företrädare för vattenkraftsindustrin skriver i SvD den tolfte april att det finns stora hot mot deras verksamhet, trots att deras bransch ensidigt tar all vinst från Luleälvarna som flyter genom Jokkmokks kommun. Det finns fortfarande ambitionen att ännu hårdare exploatera de redan hårt utbyggda älvarna utan hänsynstagande och kompensation till berörd bygd och kommun.
Vattenfall AB har över åren inkasserat mer än 400 miljarder kronor från de tolv vattenkraftverk som byggdes. Det innebär 13–15 miljarder kronor per år till statskassan samtidigt som kommunen varje år drabbas av både minskande befolkning och försämrad ekonomi. De negativa effekterna på miljö, fiske, naturturism, befolkningsutveckling samt försämrad ekonomi skulle kompenseras, vilket ännu inte sker.
Det är hög tid att centrala beslutsfattare infriar givna löften. Dags att hänsyn tas till att Stora Lule älvs, Lilla Lule älvs och Luleälvens dåtida mycket viktiga roll ur försörjningssynpunkt i och med vattenkraftsepoken helt försvann. Bygdens pris blev att utan ersättning bli största elproducent på vattenkraft. Riksdagen har en skuld till bygd och kommun och uppmanas därför att sjösätta Letsi Pilotprojekt i Lilla Lule älv som åtgärd för att åter skapa tillväxt och motverka vattenkraftens negativa inverkan på bygd och näringar.
För kommunens och den berörda lokalbefolkningens skull: skapa turism och arbetstillfällen.
En kort återblick: År 1960 kulminerade Jokkmokks kommuns befolkning vid 11 533 invånare.
Från år 1960 pågick i 5–6 år med tillresta ”vattenrallare” utbyggnad till totalt tolv kraftverk i kommunen.
År 1970 hade invånarantalet sjunkit till 7 933. Den 31 december år 2023 var siffran nere på 4 728.
Trots miljardintäkterna från Jokkmokks Luleälvar har centrala beslutsfattare inte godkänt kravet på Letsi Pilot-projekt som skulle innebära miljötappning på tio kubikmeter per sekund i ”Europas längsta torrlagda älvfåra”. Det anses – trots miljardintäkterna – bli för dyrt för staten.
Undertecknad 1930-talist är på grund av hög ålder en av få kvarvarande vittnesbärare som var med före, under och fortfarande hänger med efter etableringsperioden. Vi är ett fåtal kvar som bekräftar att staten år 1957 gav löften till kommun och bygd om framtida/fortlöpande avkastning från framtida produktion i utbyte mot att staten fick rätten att använda vattnets fallhöjd till elproduktion i Stora Lule älv, i Lilla Lule älv och i Luleälven. Före exploateringen flödade vattnet fritt fram till älvarnas möte vid Vuollerim/Porsi för att därifrån rinna vidare under samlingsnamnet Luleälven, den 14 mil långa färden till Bottenviken vid residensstaden Luleå.
Rätten till fiske och båtplatser skulle förbli oförändrad kompletterad med framtida avkastning. Framtida torrläggning av älvfåran var otänkbar och fanns inte med varken i samtal eller ens i den vildaste fantasi. Strax innan vattenflöde/fiskvandring blockerades deltog undertecknad som 22-åring vid det historiska sista laxfisket med min far Valdemar och min farbror Birger. För kommunens och den berörda lokalbefolkningens skull: skapa turism och ökade arbetstillfällen genom tillgång till EU:s lån för grön industrisatsning.
Kurt Lundström
Debattör
I en tidigare version av den här artikeln hade skribentens namn skrivits fel. Det är nu rättat.
