Partiledningar har riksdagsledamöterna som slavar, trots att regeringsformen klart stadgar att all makt utgår från folket. Den svenska demokratin måste restaureras och det bästa vore att införa personval i enmansvalkretsar. Då handlar det om ett val mellan två personer, skriver Magnus Sterky, debattör.

Den svenska regeringsformen hävdar i 1§: ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket.”

För att detta skall ha en verklig innebörd krävs inte bara att folket får rösta, utan också att de med sin röst påverkar vilka ja/nej-knappar som riksdagsledamöterna trycker på.

Numera är det väldigt få medborgare som är medlemmar i något parti, och därmed är det respektive partis inre krets som nominerar partiets riksdagskandidater. Tidigare kunde väljarna stryka de kandidater de inte ville ha in i riksdagen, men detta ändrades så att väljarna bara kan premiera en kandidat. Detta medför att väljarna i praktiken inte kan få bort kandidater de inte anser agerar för deras intressen.

Partiernas totala makt över sina politiker innebär att de hämningslöst kan kohandla med andra partier utan transparens gentemot väljarna.

Väl inne i riksdagen blir ledamöterna tvungna att trycka på exakt de röstknappar partiledningen bestämt. Gör de inte det kommer de inte med på nomineringslistan nästa val. Dessutom kan inte riksdagsledamöterna profilera sig med andra prioriteringar än partiledningens, så väljarna kan inte se vilka de eventuellt skulle vilja premiera på valsedeln. 

Man kan uttrycka det så att riksdagsledamöterna är slavar under respektive partiledning, trots att regeringsformen avser att riksdagsledamöter skall tjäna folket. De flesta partier nominerar med förkärlek unga, oerfarna och ofta dåligt utbildade kandidater, eftersom dessa är lättare att kommendera än äldre och erfarna.

Konsekvensen av partiernas totala makt över sina politiker innebär att partiet hämningslöst kan kohandla med andra partier utan transparens gentemot väljarna. Ofta accepterar de beslut som står i direkt motsats till vad deras väljare vid valet har trott sig rösta för.

Att komma till rätta med detta demokratiska problem kan inte ske genom att bilda nya partier. Med dagens valmetod kommer alla nya partier att efter några valperioder ha tvingats att agera som de övriga, eftersom orsaken ligger kvar. Skeendet är ju en konsekvens av nominerings- och valsystemet som alltså är orsaken till att rege­ringsformens 1§ inte fungerar.

I enlighet med visdomsordet att ”alla affärer görs i verkligheten upp mellan två personer” så måste den svenska demokratin renoveras så att ”alla val görs mellan två personer”, alltså en bra form av personval i enmansvalkretsar. Detta tvingar samtliga kandidater att beakta folkliga åsikter på ett oerhört mycket kraftfullare sätt än dagens svenska valsystem. Men till detta behövs också att alla valda politikers röstningar i respektive forum ska registreras i en sökbar och pedagogisk databas där väljare och journalister kan kontrollera inför nästa val om kandidaterna gjort det de säger eller ej. De kommer då alltså att ställas till svars för vad de gjort i förhållande till vad de sagt och lovat.

Med enmansvalkretsar som princip kommer de valda politikerna att ansvara inför sina väljare vid de omröstningar de deltar i. Partiledningarna kommer att tvingas fungera mera som koordinatorer för ledamöternas ställningstaganden. Ledamöterna kommer att ha stor frihet att själva utvärdera hur de röstar på förslag, oavsett vilket parti som ligger bakom, baserat på vad de uppfattar vara just deras väljares åsikter.

En förändring av detta slag skulle motarbetas av samtliga partier, varför det skulle krävas en massiv agitation för att få det hela till stånd. Tiden borde vara mogen för den stora mängden oberoende opinionsbildare som idogt arbetar med att redovisa och presentera svenska missförhållanden och skandaler, att också diskutera Sveriges demokratiska system.

Magnus Sterky
Debattör 

Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.