Regeringen har gett Ivo i uppdrag att stärka kontrollen över tandvårdssektorn med anledning av misstankar om att stora summor, avsedda för välfärden, hamnar hos kriminella aktörer. Tanken är god, men det finns redan ett säkerhetsnät för att utföra dessa kontroller. I stället riskerar förslagen att få ödesdigra konsekvenser, skriver tandhygienisten Marie Lenreus.

Regeringen har gett Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) i uppdrag att stärka kontrollen över tandvårdssektorn, genom lagrådsremissen ”Stärkt kontroll över tandvårdssektorn”, med anledning av att stora summor hamnar hos kriminella aktörer. Tanken är god, men det finns redan ett säkerhetsnät för att utföra kontrollerna. I stället riskerar förslagen att få ödesdigra konsekvenser. De kan leda till färre nyetableringar, snedvridna konkurrensförutsättningar och försämrade möjligheter för välskötta tandvårdsföretag att upprätthålla god vård och expandera sin verksamhet. Dessutom måste privata kliniker ofta lägga mer resurser på administration för att uppfylla myndighetskrav – krav som till viss del är mer förlåtande mot offentliga aktörer.

Många småföretag och ensamföretag, såsom tandhygienistmottagningar, skulle tvingas att avveckla eller aldrig starta. Detta skulle i sin tur minska patienternas valfrihet och i slutändan försämra kvaliteten på tandvården. Ytterst hotar förslagen patientsäkerheten. I dag besöker 65 procent av de vuxna den privata tandvården.

Den privata tandvården betygsätts generellt högre än Folktandvården när det gäller kundnöjdhet, enligt mätningar från Svenskt kvalitetsindex (SKI). Detta märks i faktorer som tillgänglighet, personlig service och personalens engagemang.

Detta innebär naturligtvis inte att oseriösa aktörer bör tillåtas. Men det finns ingen anledning att diskriminera privata aktörer genom att rikta regleringar enbart mot dem. Uppföljningen bör i stället fokusera på kvalitetsbrister, oavsett om vården bedrivs i privat eller offentlig regi, såsom Folktandvården.

Förslag till Ivo: Inför sanktionsavgifter vid allvarliga kvalitetsbrister.

Att bedriva undermålig vård måste få kännbara konsekvenser, oavsett vem som äger och driver tandkliniken. Hur man än vrider och vänder på det går det därför inte att motivera åtgärderna och förslagen i lagrådsremissen ”Stärkt kontroll över tandvårdssektorn”.

Utredningen som initierats av regeringen föreslår bland annat att privata vårdgivare inom tandvården ska kräva tillstånd från Ivo. Detta innebär att enskilda tandläkare eller kliniker som bedriver tandvård yrkesmässigt måste ansöka om och erhålla tillstånd från Ivo för att få bedriva sin verksamhet. Denna avgift gäller inte för Folktandvården, som är offentligt finansierad och undantas från kravet. Resultatet? Privata aktörer som redan står för sina egna kostnader straffas ekonomiskt – inte för dålig kvalitet, utan för att de inte är offentligt ägda. Ett tillstånd som redan i dag kontrolleras av Socialstyrelsen, Försäkringskassan, Bolagsverket och regionerna vid behandling av barntandvård och vård av sjuka.

Utredningen har deklarerat att:

• För att få bedriva vård ska en privat klinik betala 33 000 kr. Detta strider mot principen om valfrihet. Om avgiften enbart appliceras på privata vårdgivare skapas en snedvriden konkurrens.

• Risk för utslagning: Om avgifterna blir för höga kan privata vårdgivare tvingas lämna marknaden, eller så avstår patienter från vård på grund av höjda kostnader. Detta begränsar patientens valmöjligheter.

• Konsekvenser för patienten: Om patienten inte kan fortsätta gå till sin privata vårdgivare kan det leda till att denna försvinner, vilket minskar valfriheten.

Ivo vill också införa:

• Systematiskt patientsäkerhetssamarbete: Detta är redan ett krav för legitimerade yrkesutövare, inklusive dokumentation och åtgärdsbeskrivningar som skickas till Försäkringskassan för kontroll innan utbetalning.

• Ägar- och ledningsansvar: Detta är redan ett krav där information skickas till Skatteverket, Bolagsverket, Försäkringskassan och regionerna.

• Årlig avgift till Försäkringskassan på 5 000 kr: Generellt sett kan myndigheter inte kräva avgifter från privata företag för uppgifter som redan är finansierade av staten. Detta strider mot grundläggande principer. Enligt Konkurrensverkets uppdaterade version av Konkurrensbegränsande offentlig självverksamhet (KOS), där SOU 2000:117 5:1, 5:2 ligger till grund, snedvrids konkurrensen avsevärt gentemot privata aktörer.

• Legitimation ska krävas: Detta regleras redan av Försäkringskassan och Socialstyrelsen. Utan registrering kan man inte få prislista och åtgärder godkända. Ivo och Socialstyrelsen bör i stället förbättra sin förmåga att återkalla legitimation vid brister, vilket redan ligger inom deras ansvar.

Förslag till Ivo: Inför sanktionsavgifter vid allvarliga kvalitetsbrister. Dessa avgifter bör kunna påföras alla aktörer, både privata och offentliga, och skulle vara ett mer effektivt sanktionsmedel. Det finns redan säkerhetssystem hos Försäkringskassan för att fånga oseriösa aktörer.

När avgifter och kontroller införs för privata vårdgivare bör de vara välmotiverade och inte leda till att patientens valfrihet begränsas på ett orättvist sätt.

Det finns EU-lagstiftning som reglerar snedvriden konkurrens på den inre marknaden. Framför allt är det EU:s statsstödsregler i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) som reglerar detta.

Här brister myndighetens konsekvensutvärdering i sitt arbete.

Marie Lenreus
Leg. Tandhygienist Med.kand. odontologisk profylaktik, Fil.mag. Hälsopedagogik