Svensk skoldebatt fastnar ofta i resurser, friskolor och pedagogik. Men utanförskapsskolornas kris handlar om något djupare: segregation, språk, normer och integrationspolitik. Erfarenheter från London och danska Tingbjerg visar att vändningar är möjliga, men knappast genom de lösningar som dominerar svensk skolpolitik, skriver biträdande professorn vid Strömstad akademi Arne Engström.
Skolan i Husby är en av flera utanförskapsskolor i Stockholm. Skolan framstår som en drömskola när man läser presentationen på hemsidan: mycket resurser, hög personaltäthet, fokus på undervisning och höga förväntningar. Skolans pedagoger har vunnit flera pris för sitt arbete. Eleverna får frukost, lunch och mellanmål. Man har utvecklat samarbeten med olika aktörer kring läxhjälp, idrott och lärarutbildning.
Lärarna på en vanlig svensk grundskola i landsorten skulle få dåndimpen om de visste vilka förutsättningar som råder här. Skolan tycks göra allt rätt, men ändå vill det sig inte. Uppenbarligen räcker inte välutbildade lärare och resurser i överflöd. Något skaver. Resultaten förblir låga.
Linnea Lindquist, biträdande rektor, har i en nyutkommen bok på ett förtjänstfullt sätt beskrivit baksidorna i utanförskapets skolor: könsstympning, hedersförtryck, barnäktenskap och klanmakt. När medierna larmar om en läskris i skolan kontrar hon med att vi inte har någon läskris, utan en språkkris. Mer än hälften av de elever som läser svenska som andraspråk är födda i Sverige.
Jag vill framföra en annan uppfattning. Det handlar inte om en språkkris i grundskolan, utan om en kris för utanförskapets skolor. Kanske bygger insatserna på ett felslut. Problemet är inte främst pedagogiken eller bristen på resurser, inte heller marknadiseringen. Det är en integrationspolitisk kollaps vi bevittnar. Hur hanterar man det? Det finns två europeiska exempel på vändningar av utsatta skolor, London Challenge och Tingbjerg, som är värda att diskutera i detta sammanhang.
Vid millennieskiftet hade högstadieskolorna i Englands storstäder omfattande problem med gängbildning, droger, våld och radikalisering. Situationen liknade mycket av det vi i dag kan se i utsatta områden i Sverige. Värst var situationen i centrala London. Skolresultaten tillhörde de sämsta i landet. Labourregeringen lanserade ett omfattande skolutvecklingsprogram, London Challenge, i nära samarbete med lokala myndigheter. Fokus låg på att höja resultaten i de sämst presterande skolorna, minska gapet mellan svaga och starka elever samt skapa högeffektiva skolor.
Under loppet av ett antal år förändrades bilden radikalt. År 2013 hade skolor i centrala London de bästa resultaten. Framför allt var det lågpresterande elever från fattiga hem som hade förbättrat sina resultat. Intressant är att effekten tycks hålla i sig. Det har skrivits spaltmeter om Londoneffekten, men den tycks ha haft svårt att tränga sig in i en svensk skolpolitisk kontext.
Som jag ser det finns inget förslag från något politiskt parti som på allvar skulle kunna lösa utanförskapsskolornas problem.
Lite paradoxalt åker nu svenska lärare och rektorer till London för att besöka välfungerande, så kallade superstrikta skolor. De karakteriseras av strikt disciplin, lärarstyrd undervisning och höga förväntningar på eleverna. Skollagstiftningen sätter i dag käppar i hjulen för svenska friskolor som vill pröva modellen.
Tingbjerg är känt som ett framgångsrikt danskt stadsomvandlingsprojekt som startade 2013 – en så kallad mixed-income transformation, alltså en social blandning i ett utsatt bostadsområde. Svenska försök till bostadsblandning har kapitalt misslyckats. Ekonomihistorikern Jan Jörnmark har i en Timbrorapport helt dömt ut dem.
Från att ha varit ett av de mest utsatta områdena har utvecklingen nu vänts i Tingbjerg. Sedan 2022 klassas området inte längre som utsatt – och här ingår vändningen av Tingbjerg skola som en del. Marco Damgaard har med sin bok ”Miraklet i Tingbjerg” beskrivit hur han som rektor radikalt vände på utvecklingen i skolan. ”I Tingbjerg möttes jag av en skola som hade utvecklats till en specialskola för muslimska elever”, säger han i en tidningsintervju. Många föräldrar ställde särskilda krav med hänvisning till sin religion. Bara 60 procent av eleverna gick vidare till gymnasieutbildning. Vägen framåt var ingalunda konfliktfri. I dag går i stort sett alla elever vidare till gymnasieutbildning. Klart är att utan stadsomvandlingsprojektet inget mirakel i Tingbjerg.
Som jag ser det finns inget förslag från något politiskt parti som på allvar skulle kunna lösa utanförskapsskolornas problem. Socialdemokraterna vill stoppa vinsterna i friskolorna, slopa det fria skolvalet och förbjuda religiösa skolor. Inget av dessa förslag skulle på något vis förändra situationen i Husby.
Det största hindret för utvecklingen av utanförskapets skolor är att det saknas en gemensam problembeskrivning och ett politiskt samförstånd om behovet av att vända utvecklingen i de utsatta områdena. Kanske saknas också både intresse och vilja hos politikerna att bryta utanförskapet i de dysfunktionella skolorna.
Marco Damgaard har lämnat Tingbjerg och är numera politiskt aktiv i sin hemkommun. Hur länge är Linnea Lindquist kvar?
Ett stalltips: Det blir inget mirakel i Husby.
Arne Engström
Strömstad akademi
