I början av 1970-talet flyttade en 80-årig man från sin lilla lägenhet i Chicago till ett vårdhem. När hans hyresvärd samt en granne gick in i bostaden för att röja ut den fann de ett 15 000 sidor långt maskinskrivet manuskript, med en stor mängd tillhörande illustrationer. Sidorna och bilderna utgjorde en sammanhängande berättelse om sju flickor som bekämpade barnslaveri i en fiktiv värld. En lika oskuldsfull som grotesk berättelse.
Den åldrade mannens namn var Henry Darger. När grannen berömde hans hemliga livsverk ska Darger ha svarat: ”It’s too late now.” Under decennier hade han i tysthet arbetat med sin bok och tycktes inte ha någon stark önskan om att den skulle bevaras. Han ska till och med ha sagt att texterna och konstverken borde förstöras.
Skälet till att jag berättar om detta är att jag vill ställa följande fråga: Varför skapar vi konst? Vad vill jag åstadkomma genom att skriva denna ledare? Får mina tankar en särskild mening när de blir allmängiltiga via ett gemensamt språk? Väcks denna mening först när någon annan läser texten? Vore det meningslöst att skriva denna ledare om den aldrig blev läst?











