Eyvind Johnsons ”Kommentar till ett stjärnfall” handlar om hur fruktimportören Carl-Alfred Stormdahl drabbas av ”sinnesförvirring”, varpå hans närhet inte visar honom någon omsorg utan i stället söker vinna fördelar av hans tillstånd. En omskakande roman om den fallna människans härjningar.

Människan tenderar att vänja sig vid livet, och sedan mer leva i sin vana än i själva livet. Små ting kan dock rubba vårt vaneseende, och plötsligt får vi syn på den värld vi har varit i, men som på något underligt vis gått oss förbi. För huvudpersonen – eller snarare katalysatorn – i Eyvind Johnsons roman ”Kommentar till ett stjärnfall” är det bananskalen som öppnar portarna till verkligheten. Carl-Alfred Stormdahl arbetar som fruktimportör och tycker sig plötsligt se bananskal överallt på gatorna – tänk vad som kan ske: människor kan snubbla på dem och slå ihjäl sig. Hans farhågor möter ingen förståelse från hustrun Laura, som inte hänger sig åt några andra känslor än dem ”hon kunde kontrollera med sitt klara huvud” – och som helt sonika låter låsa in maken på institution.

Stormdahl är inte bara katalysatorn för romanen, han är även dess ljus. När vi i boken möter hans utomäktenskapliga söner Andreas Sonath och Magnus Lyck tror vi först att vi har att göra med två människor, men det visar sig snart – liksom för flera i romanens karaktärsgalleri – snarare handla om ett slags gamar. Båda sönerna är i tjugoårsåldern och hankar sig fram genom tillvaron. Magnus är en enklare natur än Andreas; den sistnämnde är violinist och vill ge sken av att vara en konstnärssjäl. Efter att fadern, som ingen av dem har några genuina band till, institutionaliseras, ser de en möjlighet att komma åt hans rikedomar – en möjlighet som inte verkar gå någon förbi, allra minst hustrun Laura, som enbart gifte sig av ekonomiska skäl. Egna barn ville hon inte veta av, eftersom de skulle medföra plikter som hon inte önskar att ha.