Poesi är en märkvärdig sak – hur vemodig, hopplös eller dyster den än kan verka, talar den – i den mån den är poesi – på samma gång ett helt annat språk. Som om det nödtvungna inte kunde vara annat än uttrycksfullt och vackert.

Historien bakom diktsamlingen ”Drömmens långa alléer” är lång. En diplomat skriver poesi vid sidan om sitt offentliga värv, ger ut två samlingar på 60-talet men refuseras och skriver därefter för byrålådan. 1989 avlider den pensionerade diplomaten, och genom dottern hittar dikterna hittar fram till en annan diplomat som i sin tur visar materialet för en förläggare. Poeten är Dick Hichens-Bergström, diplomatkollegan är Ingemar Lindahl och förläggaren är Jonas Ellerström, tillika en av de nio ledamöterna i Samfundet De Nio, där releasen för ”Drömmens långa alléer” anordnas en eftermiddag i maj.

Vädret liknar mer aprilväder och trädgården utanför fönstren på Samfundet De Nios imposanta villa på Östermalm får ersättas med salongerna. En plats med anor detta – en excentrisk dam testamenterade rubbet 1913 till en akademi som med åren blivit en litterär institution; porträttet på Lotten von Kræmer i stora salongen talar om en stark och egensinnig dam. Bland snittar och bubblande vin och för mig mest okända och några kända ansikten, berättar poetens dotter om sin far. Det är rörande, och när jag på kvällen läser diktsamlingen tycker jag mig förstå varför. Diplomater är kanhända en speciell sorts människor, åtminstone en gång i tiden, när detta att företräda sitt folk, sin kultur och gemenskap var en helig sak, och det handlade om att leva upp till vad en sådan roll krävde. Dikterna som jag läser långt in i natten talar om en sluten värld, en ensamhet, ett främlingskap, som poeten både lider av och identifierar sig med.