Jorge Luis Borges (1899–1986) är odödlig i kraft av en handfull noveller, vilket aktualiserar frågan om vad ett begrepp som odödlig betyder. Om odödligheten i slutändan är en ändlig historia, vilket kanske de flesta anser, kunde man fråga sig hur lång tid en odödlighet måste pågå för att leva upp till epitetet. Mycket suveränt och fulländat bland jordens skapelser kommer aldrig till någons kännedom – jag minns en groda i södra Mexiko som blev skrämd av en främling som kom gående och som i sin flykt gjorde ett hopp som förmodligen var ett världsrekord bland grodor – vem känner till det fantastiska hoppet i dag? Borges noveller är stilistiskt och idémässigt fulländade, och när han är som bäst kan ingen mäta sig med honom. Framför allt kan ingen vara så mycket Borges som Borges själv är. Liksom Strindberg kom han aldrig att få Nobelpriset i litteratur, och att vara odödlig är med andra ord inte ett tillräckligt skäl för att få priset.

Borges är poetisk på ett ibland möjligen för akademiskt vis. Ingenting är slump i hans skulpterade texter, och orden får betydelser som går bortom det utpekade. De är allegoriska, de är symboliska, de är metafysiska; konnotationerna är så mångfaldiga att de bildar som en egen materia. Läsningen blir så rik på trådar att texten förvandlas till en egen värld, som fibrer i ett bröd eller trådar i ett väv. Man talar om labyrinter hos Borges, om att texten består av förgreningar av meningsfullhet i en oändlighet av möjligheter som författaren i sin lärdom utstakat. Ett universum av betydelser, som sammantagna lämnar läsaren ställd inför gåtan i att finnas till. En tänkbar invändning vore denna: Varför konstruera labyrinter om hela världen redan är en labyrint? Varför ta till det fantastiska om världen redan är fantastisk?