I ett läge när Donald Trumps agerande i Mellanöstern riskerar att gynna ryska intressen stärks Vladimir Putins position. Samtidigt väcker Rysslands historiska expansionsmönster, med rötter tillbaka till Peter den store, frågor om huruvida dagens förhandlingar i själva verket döljer långsiktiga ambitioner om ett återupprättat stormaktsvälde.

När Putin, och nu även Trump, startar nya krig finns det en risk för att de sedan tidigare pågående krigen minskar i aktualitet utom i de närmast berörda staterna. Med kriget, eller insatsen som USA vill kalla detta, i Iran och med spridning till övriga Mellanöstern minskar Trumps vilja att försöka avsluta kriget i Ukraina med ett fredsfördrag eller ens vapenstillestånd.

Enligt Gudrun Persson och många andra Rysslandsforskare är okunnigheten i väst stor i fråga om ryskt militärstrategiskt tänkande, vilket gäller både för politiker och för akademiker. Det handlar nämligen om självbilden och landets nationella identitet, med stora konsekvenser för själva Ryssland och dess grannländer. I väst gäller det främst metoderna för krig, medan rysk strategi närmast utgår från frågan "varför krig?", eller som jag tolkar det, "varför inte krig?" Enligt Liza Alexandrova-Zorina betraktar ryssarna sig själva, världen och sin roll i den genom historiens prisma. Framför allt är det krig och konflikter som står i centrum för historieberättandet, från skolböcker till politiska tal, och då formas bilden av det förflutna så att det nästan uteslutande framstår som en historia av krig. Även Martin Kragh sällar sig till detta synsätt med de ryska offensiva krigen som normativt ideal, men också ett slags dualism med Ryssland som stark krigsmakt, men samtidigt som hotat av fiender. Ryssland har även i kraft av sitt överlägsna samhällsliv och kultur sett sig vara den naturliga ledaren för ett storslaviskt välde, hotat sedan 1700-talet av en hotfull europeisk nationalism. Jag vill dock hävda att kriget mot Ukraina är speciellt och inte följer handboken för de andra offensiva anfallskrigen, detta på grund av staden Kiev och dess ursprung. Kiev är en av Europas äldsta städer, bebodd sedan stenåldern. Den anses ha grundats år 482 e.Kr., med slaviska bosättningar från 600-talet. Från 800-talet var staden en viktig handelsplats, och år 882 blev den huvudstad i det östslaviska riket Rus. Under 900–1000-talen nådde Kiev sin guldålder som politiskt och kulturellt centrum. Från 1100-talet började området kallas Ukraina och hamnade senare under mongoliskt, polskt och litauiskt styre. På 1600-talet tog Ryssland över, och 1922 blev Ukraina en Sovjetrepublik. Under Stalins tid drabbades landet av svält, förtryck och stora befolkningsförluster.