Lewis Carroll (1832–1898) är den enda godnattläsning – bortsett från några småbarnsböcker och enstaka grekiska sagor – som jag avbrutit att läsa för min dotter. Hela verklighetsuppfattningen tycktes stundvis rämna, då jag läste den med (eller genom) hennes öron. Det blev klart för mig att problemet inte handlade om att beröva barnet verkligheten, utan hur det görs. Fantasi i sig är frihet, men en frihet som bygger på ett behov av att manifestera en frihet är dess raka motsats – det är någonting tvångsmässigt. Den som ställer fantasin kontra verkligheten (som regel genom att negera den sistnämnda) har snarare missförstått såväl verklighetens som fantasins natur, och behöver den ena enbart för att frigöra sig från den andra. Eller snarare: de ställs mot varandra, för att det ska bli lättare att uthärda det ena eller det andra. Det fantastiska liksom det verkliga finns i egen rätt, och Carrolls bok tedde sig med barnet som vittne skriven som en tvångsmässig fantasi, där själva brottet med konventionen ska ge författaren och dess läsare luft att andas. Effekten blir – menar jag – den motsatta, då en frihet i negationen är tom. Fantasin blir lika med en förvanskning, och läsningen blir – genom barnets öron och ögon – en mer eller mindre psykotisk historia.
   Att boken sedan fungerar, talar kanske både för och emot den. Och självklart kan den läsas på olika sätt. Som en allegori, som en dröm. En förklaring som brukar anföras till dess absurda värld är att berättelsen speglar en ”revolt mot den viktorianska disciplinen”. Ett förnuft som blivit för rationellt, för matematiskt, för fixerat vid seendets logik, för låst vid en mer vetenskaplig blick, där själva vetandet blir allt mer trångt och tvångsmässigt ju mer det griper efter. Så är förmodligen fallet. Huruvida boken griper oss i dag skulle i så fall säga oss något om var vi själva befinner oss.
   Läs, men låt barnen slippa.

Ur ”Alice i underlandet”

Alice började känna sig trött av att sitta sysslolös bredvid sin syster på strandsluttningen. Ett par gånger hade hon tittat i boken, som systern höll nu för tillfället på att läsa, men det fanns varken bilder eller samtal.
   Under det att den varma luften gjorde henne dåsig och sömnig, satt hon och överlade med sig själv, huruvida nöjet att binda en krans av tusenskönor var värt mödan att stiga upp och plocka blommorna, då i detsamma en vit kanin med ljusröda ögon skuttade förbi henne.
   Det låg nu ingenting särskilt anmärkningsvärt i detta, och inte heller fann Alice det så märkvärdigt att höra kaninen säga för sig själv: Å, kära hjärtans, jag kommer alldeles för sent!
   När Alice efteråt tänkte på saken, insåg hon, att detta egentligen bort väcka hennes undran, men just nu föll saken henne helt naturlig.
   Men då kaninen tog fram klockan ur sin västficka och såg på den och därpå skyndade i väg, störtade Alice upp, ty det slog henne genast, att hon aldrig förr sett en kanin klädd i väst och med klocka i fickan. Brinnande av nyfikenhet sprang hon tvärs över fältet efter kaninen och kom just lagom för att se den lille bytingen kila ned i ett stort kaninhål under en häck.
   I nästa ögonblick var Alice efter honom utan att ägna en tanke åt hur hon skulle kunna taga sig ut igen.
   Kaninhålan löpte ett gott stycke rakt fram som en tunnel, men sedan stupade den helt oväntat rakt ned; och Alice, som inte hastigt nog kunde hejda farten, föll, innan hon ordet visste av, rakt ned i något, som föreföll henne vara en djup brunn.
   Antingen nu brunnen var mycket djup eller Alice föll mycket långsamt, hade hon god tid att under färden se sig omkring och undra över vad som härnäst skulle inträffa. Till en början såg hon nedåt för att upptäcka, vart hon tog vägen, men det var för mörkt för att kunna urskilja någonting. Därefter betraktade hon brunnens sidor och varseblev då, att de voro beklädda med skåp och bokhyllor. Här och där syntes även kartor och planscher hänga på sina pinnar. Från en av hyllorna tog hon en kruka i förbifarten. Den var försedd med etikett, på vilken stod ”Äppelmarmelad”, men till hennes stora förvåning var den tom. Emellertid ville hon inte kasta den ifrån sig av fruktan för att den i fallet kunde slå ihjäl någon, som tilläventyrs kunde finnas längre ned, och så lyckades hon i stället att sticka in den i ett av skåpen, som hon for förbi.
   – Nå, tänkte Alice för sig själv, efter ett sådant här fallande skall jag inte mera tycka, att det är någonting att trilla utför trapporna. Tänk, vad de hemma ska tycka, att jag blivit duktig! Ja, jag skulle inte låtsas om något till och med om jag föll ned från taket. (Vilket var mycket sannolikt.) Nedåt, nedåt, oupphörligt nedåt gick det.
   – Men skulle då aldrig detta fallande upphöra? Jag kan just undra, hur många mil jag redan har fallit, sade Alice högt för sig själv, jag måtte väl snart vara vid jordens medelpunkt. Låt mig tänka efter: då måste jag ha fallit en sträcka av 4 000 mil, tänker jag. (Alice hade förstås lärt sig en hel mängd saker i skolan i sina läxböcker, och fastän tillfället inte var så särdeles lämpligt att lägga sina kunskaper i dagen, eftersom det inte fanns någon, som hörde på, så var det i alla fall en god övning i att repetera.) Ja, det är just precis den rätta vägsträckan, sade Alice för sig själv. Men nu undrar jag också, på vilken latitud och longitud jag befinner mig. – Alice hade inte någon riktig föreställning om vad dessa ord betydde, men hon tyckte, att det lät så lärt att säga dem.
   Så började hon åter att fundera över sin färd och vart den bar.
   – Jag undrar just, om jag skall komma att falla tvärs igenom hela jorden, tänkte hon. Så lustigt det skall bli att komma till människor, som gå med huvudet nedåt. ”Våra antipatier”, kallas de. (Hon kände sig glad över att ingen hade hört, vad hon sade, ty hon liksom tyckte, att ordet inte lät riktigt rätt.) Men jag skall nog fråga dem, förstås, vad landet heter, som jag kommer till. Var god och säg mig, snälla fru, om detta är Nya Seeland eller Australien? (Och hon försökte niga, i det hon talade. – Tänk, att niga, när man faller genom luften!) Men vilken liten okunnig flicka, hon skall tycka, att jag är, som inte vet bättre. Nej, det går nog inte an, att jag frågar. Kanhända står det uppskrivet någonstans.
   Nedåt, nedåt, ständigt nedåt gick det fortfarande. Nå, det var ju ingenting att göra åt den saken, och Alice började på nytt att prata för sig själv.