Den svenske filmregissören Bo Widerberg är aktuell genom den nya dokumentären ”I huvudet på Bo”. Vi ser tillbaka på några av hans filmer, där den enkla människan alltid får stå i centrum. Bo Widerberg vägleddes i sitt skapande av verkligheten och dess spontana livskraft.
Alla har vi nog några filmrepliker som vi aldrig glömmer. En sådan replik för mig är: ”De bjöd aldrig på några cigarrer, pappa”, ur Bo Widerbergs andra långfilm ”Kvarteret Korpen” (1963). Bakgrunden till repliken är att den aspirerande författaren Anders har fått ett brev från ett bokförlag i Stockholm, där det meddelats att förlaget vill tala med honom. Anders kommer från enkla förhållanden, och han bor fortfarande hemma hos sina föräldrar. Familjen blir extatisk av brevet; förväntningarna vet inga gränser. Fadern – som vill ge sken av att vara världsvan – säger att de kommer att bjuda sonen på cigarrer på förlaget, för det gör man vid ”riktiga affärsuppgörelser”. Vi får aldrig se hur mötet gick, men repliken säger vad vi behöver veta.
Skälet till att förlaget bjöd dit honom var för att de ville ge ynglingen några uppmuntrande ord, men också för att berätta att de ansåg att hans ”rop” var för ”oartikulerat” för att kunna publiceras. När modern frågar vad oartikulerat betyder svarar sonen att ”det är när man skriker så högt så att ingen hör vad man säger”. Detta är kanske något som Widerberg själv hade upplevt, för tio år innan han gav sig in i filmens värld debuterade han med romanen ”Hösttermin” (1952). Också som filmare var han explicit med sitt budskap och sin dramatik, men han gav samtidigt ett stort utrymme till skådespelarna och sökte alltid grunda sitt uttryck i människors konkreta tillvaro.
