Johan Olof Wallin (1779–1839) lär ha uppskattats – för att inte säga älskats – av såväl samhällets toppskikt som folk i allmänhet, något som lika mycket kan vändas emot honom som peka på en ovanlig kvalité. Det är inte lätt att tala om det intresselösa – det för oss alla i tillvaron gemensamma – och i synnerhet när samhället slitits i stycken av divergerande och oförenliga särintressen. J. O. Wallin är mest känd för sina psalmtexter, men på sin tid briljerade han som offentlig person i kraft av sin förmåga att hålla tal. Och även om ens avsikt är den högsta, och tanken ren och välformulerad, finns det alltid de som letar efter vägar att positionera sig gentemot densamma – det bästa sättet att framhäva sig själv är att tillrättavisa, angripa och förminska den andre och dennes övertygelser. Jag kommer att tänka på detta när jag läser in mig på psalmdiktaren som kom att sluta som ärkebiskop. Vid ett tillfälle, på 1820-talet, håller han en predikan över temat ”Qvinnans ädla och stilla Kallelse”, där han i praktiken tillerkänner kvinnan egenskaper som mannen saknar och som gör henne oumbärlig för mänsklighetens gottfinnande. En harmonins kallelse, och en sällsynt förmåga, som en kvinna har och kan välja att odla. Bland de åhörande i kyrkan sitter en 26-årig ung och stridbar kvinna, som senare i några brev till psalmdiktaren ska förklara för honom att vad han i själva verket gör när han upphöjer kvinnan är att förtrycka och förnedra henne. En trop som vi känner igen från den feministiska rörelsen, och som den unga kvinnan – Fredrika Bremer (1801–1865) – var tidigt ute med. Bremer kommer att bli en av våra internationellt mest framgångsrika författare, vida känd på flera kontinenter, och även om hon inte är så läst i dag har hon behållit sin status som pionjär i kvinnofrågor. Arma psalmdiktare – det är svårt att tillfredsställa alla på denna jord. När SVT för några år sedan lyfte fram nationalskalden Evert Taube, i en egenproducerad dokumentär, vad fick då stå i centrum? Hans ord och melodier? Hans livslånga kulturella gärning? Nej, att han hade en ”unken kvinnosyn”.

J. O. Wallin är mannen bakom 1819 års psalmbok. Över hälften av de 500 psalmerna i boken har han antingen själv skrivit orden till, omarbetat eller översatt. Vill man förstå Wallin, och människor av hans slag, är begrepp som samvetsgrannhet och lojalitet ofrånkomliga. Kanske är sådana begrepp även nödvändiga för att förstå hur man kan vantrivas i det jordiska och gentemot jordelivet uppställa ett himmelrikets vila och frid. Sent i sitt liv, möjligen paradoxalt, konstaterar han: ”Lyckans tid kom, men glädjens var förbi.”