Walter Benjamin (1892–1940) låter sig inte sammanfattas – kanhända är det en del av varför han är intressant att läsa. Han speglar en tid av samtidig upplösning och utveckling, där dessa till synes oförenliga ting går hand i hand – och möjligen utgör detta i sin tur en definition av det moderna: ett ruinerande i framstegets namn, vilket även kunde formuleras på följande vis: våra idéer om en framtid som inte tar hänsyn till vad vi ärvt och där verkligheten står i vägen för dem. Marxismen tillhör dessa ideologier som på en och samma gång är ett uttryck för och ett medel till samhällelig radikalitet: en vilja till en kompromisslös omvälvning där inte ens människan själv, levande eller som ett bevarat minne, får trumfa visionen. Walter Benjamin själv – och jag är medveten om att detta kan låta provocerande – kan sägas vara ett offer för en sådan vilja till radikal samhällsomvandling – en vilja till själva viljan, som Heidegger formulerade det. Benjamin gör en sak av skillnaden mellan fascism och marxism, men i själva verket delar de totalitär idémässig grund. Båda vill transformera samhället utan hänsyn till vad som föreligger – om det nu är individens frihet, andra raser eller borgerligheten, det spelar mindre roll: det givna görs till ett problem som måste ”lösas”. När Marx skriver att ”Borgaren ser i sin fru blott ett produktionsinstrument” skymtar redan Gulag och förintelselägren. Människor som inte ens tillskrivs förmåga till kärlek kan behandlas hur som helst – och sannerligen gjorde man det.
   Walter Benjamin förblev i utkanterna av Frankfurtskolan, denna under 1900-talet så inflytelserika ”think-tank”. Han var inte i närheten av Theodor Adornos allvetande anspråk (som inlindade i den marxistiska ”dialektiken” applicerades på allt och gjorde invändningar obsoleta; det totalitära sätter själva dialogen ur spel). Människan reduceras till samhällsvarelse, till en produkt av ”produktionsförhållanden”, och Benjamin var på tok för öppen mot verklighetens egenvärden, mot historien, mot det vi inte vet, mot språkets rikedom, mot metafysiken, mot religionen – han var en tänkare, ingen dogmatiker. Läser man Adornos och Max Horkheimers brev gällande Benjamin ser man hur central lojaliteten mot -ismen var för dem; tillrättavisningar om att ”tänka rätt” är legio. Förmodligen hade en brytning med kretsen – och ideo­login – förr eller senare varit oundviklig.

Ur ”Paris – 1800-talets huvudstad” 

I det antika Grekland utpekade man platser vid vilka det bar av ned till underjorden. Även vår vakna tillvaro är ett land, i vilket det på fördolda platser bär av ned i underjorden, ett land fullt av obemärkta platser där drömmarna mynnar ut. På dagen går vi ovetande förbi dem, men så snart sömnen inträder trevar vi oss snabbt och behändigt tillbaka till dem och förirrar oss in i de mörka gångarna. Städernas labyrinter av hus liknar på ljusa dagen medvetandet; passagerna (det vill säga gallerierna, som leder in i stadens förgångna tillvaro) mynnar på dagen obemärkt ut på gatorna. Men på natten under de dunkla husmassorna är deras kompakta mörker plötsligt skräckinjagande; och den hemskyndande ilar förbi dem, om vi nu inte skulle ha uppmuntrat honom att färdas genom den smala gränden.
   Men ett annat system av gallerier drar underjordiskt fram genom Paris: métron, i vilken på kvällen de lampor börjar lysa i rött, som visar vägen in i namnens Hades. Combat – Elysée – George V – Etienne Marcel – Solférino – Invalides – Vaugirard har kastat av sig de vanärade kedjorna rue eller place och har här i det blixtgenomkorsade och visslingsgenomträngda mörkret förvandlats till vanskapta kloakgudar och katakombféer. Denna labyrint härbärgerar i sitt inre inte en enda tjur, i vars gap man årligen måste kasta en thebansk jungfru, utan dussintals blinda, rasande tjurar, i vars gap tusentals bleksiktiga modister och outsövda affärsbiträden måste kasta sig varje morgon.