Folke Bernadotte (1895–1948) mördades den 17 september 1948. Han var då FN:s utsände i Palestina för att försöka medla fred mellan araber och judar; konvojen han ingick i stoppades i en smal gränd i Jerusalem, och han och en fransk medhjälpare sköts ihjäl med en kulspruta genom bilens bakruta. Ingen dömdes för dådet, tvärtom. Ligans ledare blev så småningom chef för Israels hemliga polis, utrikesminister samt – i två omgångar – premiärminister. Så slutade alltså Folke Bernadottes liv, mannen som gjorde vad han kunnat för att få loss fångar från de nazistiska lägren – med de så kallade ”vita bussarna” – och som förmedlade försöken till fredsförhandlingar mellan Tyskland och de allierade (bakom Hitlers rygg, initiativet avböjdes); miljontals människor fick i stället dö och fler kulturstäder utplånas. Läser man Bernadottes böcker framträder en djupt kristen man i ordets vackraste betydelse. Inget offer var för stort för att försöka uppnå fred. Tanken på barmhärtighet är centrum i Bernadottes värld – barmhärtighet som sanningen själv, ja, som livet självt. I avsnittet här publicerat – ur den bok som utkom bara några månader innan han mördades – beskriver Bernadotte ett tiotal timmar i Berlin i november 1943. Det som börjar med en middag hos den svenska legationen slutar i en mardröm, i kaos, i ett ofattbart våld. ”Det totala kriget”, som Bernadotte kallar det, och hur ska man annars benämna det? Något att minnas i sammanhanget, som han själv dels möjligen ofrivilligt åskådliggör och dels pekar på, är att det är de mest utsatta, de svaga – ”den lilla människan” – som drabbas hårdast i krig. Inga försvarsministrar eller statsministrar riskerar nämnvärt sina liv; de sitter i de allra mest moderna och säkra skyddsbunkrarna, medan folket dör som flugor och landets kultur och gemenskap slås till spillror. De goda ledarna – de enda som kan kallas legitima – är lojala mot sitt folk, och ser till att göra allt för att kvinnor, barn och gamlingar inte ska genomleva helveten på jorden. De unga männen, soldaterna, offras på löpande band; men det är som det alltid har varit med det.
   Folke Bernadotte var ordförande för Svenska Röda Korset i en tid när såväl de kungliga som den politiska klassen förstod att krig ibland är oundvikligt, men att endast en fallen människa arbetar för krig. Folke Bernadottes kista flygs hem till Sverige. Som gammal scout hedras han av scouter med eldar på marken när planet landar i Bromma. 4 000 svenskar har samlats på flygplatsen, bland dem hustrun Estelle och de båda sönerna.

Ur ”Istället för vapen”

Jag bodde på svenska beskickningen vid Tiergartenstrasse 36, där envoyén Richert var en mycket gästfri och förekommande värd. På kvällen den 22 november hade han inbjudit några av legationens damer och herrar till middag. När jag kom ner i salongen, kom den obligatoriska frågan på tapeten: skulle det bli något bombanfall eller ej under natten? För min del trodde jag, att vi denna kväll kunde känna oss tämligen lugna. Det låg nämligen allt fortfarande en tät dimma över Berlin. Richert delade emellertid inte min uppfattning – erfarenheten sade honom nämligen, att just sådana kvällar kunde man vänta ett allierat bombanfall. Hans förutsägelse visade sig också hålla streck. Just som vi skulle gå in till middagen, fick vi per telefon ett meddelande om att förvarning om ett anfall hade givits från Berlins luftskyddsmyndigheter, och vi hade ej suttit många minuter vid middagsbordet förrän flyglarmet gick. Vi diskuterade ett ögonblick, om vi skulle avsluta middagen eller om vi skulle gå ned i det utmärkta skyddsrum, som genom svensk arbetskraft just hade blivit iordningställt under legationsbyggnaden. Efter en stund hörde vi surret från de annalkande planen och begav oss till skyddsrummet. Där hade redan en del av den svenska beskickningspersonalen samlats, och även några medlemmar av finska legationen, som ännu ej fått sitt skyddsrum färdigt, förenade sig med oss i de solida och ganska rymliga skyddsrumslokalerna.
   Nu utbröt ett inferno, som under några timmar skakade de massiva betongmurarna. Det var uppenbarligen en raid av mycket betydande omfattning, som igångsatts. Brandvakterna rapporterade snart, att brandbomber hade antänt vindsvåningen, och vi skyndade upp för att försöka släcka eldsvådan. Det visade sig emellertid omöjligt att omedelbart påbörja släckningsarbetet – det var förenat med alltför uppenbara risker – varför vi återvände till skyddsrummet. Dit anlände då och då ytterligare svenskar, som först hade tagit sin tillflykt till källarlokaler i de hus, där de bodde. Källarna var emellertid inte tillräckligt starka att kunna motstå det tryck, som de rasande husen och krevaderna åstadkom. Vi fick veta, att de övriga tre legationsbyggnaderna också var antända och att husen delvis var mycket svårt skadade.
   När signalen faran över blåstes efter ungefär en eller en och en halv timme, gick vi ut. De kringliggande huset stod i lågor, och det brann friskt i vindsvåningen på legationsbyggnanden. Samtidigt som släckningsarbetet fortsattes, försökte vi att rädda en del värdefulla föremål, som fanns uppe i översta våningen, och började sedan forsla ned beskickningens arkiv till skyddsrummet. Ett nytt flyglarm tvang oss åter ned i skyddsrummet. Detta larm varade emellertid endast en kort stund. All telefonförbindelse var vid detta laget bruten och tillgången till vatten mycket begränsad. Legationsrådet von Post och jag begav oss ut för att försöka få kontakt med närmaste poliskommando och utrikesdepartementet – det gällde att få några brandbilar dirigerade till legationsbyggnaden, som det ännu var möjligt att rädda. Vi startade i bil Tiergartenstrasse fram, men blev snart stoppade, då omkullfallna träd och massor av murbruk gjorde det omöjligt för en bil att ta sig fram. Vi fortsatte då till fots. De syner, som mötte oss, kommer jag aldrig att glömma.
   Det blåste hårt, sot och aska från de brinnande husen virvlade omkring, ögonen blev nästan igenmurade. Sirenerna tjöt i ett, då brandkårerna kom rusande. Gatorna var fulla av folk, de verkade apatiska, slitna och trötta. Här och var stod en liten grupp människor, en familj som samlats kring det bohag den lyckats rädda undan förstörelsen. Denna natt i Berlin, mellan den 22 och 23 november 1943, var en av de hemskaste jag upplevt.
   von Post och jag hade lyckats få kontakt med några representanter för myndigheterna. Men de kunde ingenting göra för oss. Alla förbindelser var ju avbrutna. När vi återvände till legationen, fann vi, att de översta våningarna redan förstörts av elden. Det fanns inte mycket hopp om att byggnaden skulle kunna räddas. Nu utspelade sig en liten episod, som måste anses vara synnerligen betecknande för tysk mentalitet, åtminstone sådan som den tedde sig under Hitlerregimen. Tysken är van att lyda, hans ambition är att utföra en order som han fått och göra det exakt på det sätt, som den givits. Utanför den brinnande legationsbyggnaden stod en avdelning av Berlins brandkår. Gatan hade rivits upp, och brandbilarna kunde inte komma fram till den plats, dit de var kommenderade. Jag gick fram till befälhavaren och frågade honom, om han inte kunde komma oss till hjälp. Det gällde att rädda legationen från fullständig förstörelse. Han vägrade bestämt. Han hade beordrats ut för att stoppa branden några kvarter därifrån. Detta och ingenting annat var hans uppgift. Jag försökte förgäves förklara för honom, att det inte fanns några möjligheter för honom att komma fram till den angivna platsen, att han sålunda icke skulle kunna utföra sitt uppdrag och att det under sådana förhållanden väl var bättre, att han grep in på det ställe, där han befann sig, än att han stod med händerna i kors. Han vägrade alltjämt. Order var order, sade han. Legationsbyggnaden fick brinna vidare.
   I gryningen, då raiden vid femtiden på morgonen äntligen var över, gick Richert och jag ut i Tiergarten för att få en överblick över situationen. Det var en fruktansvärt anblick, som mötte oss. Legationsbyggnaden var så gott som totalt förstörd. Endast murarna stod kvar. Samma öde hade beskärts de tre övriga byggnaderna, som hörde till beskickningen. En av dem hade träffats av en sprängbomb och fullständigt raserats. Och runt omkring rådde samma förödelse. Så gott som alla kvarteren närmast Tiergarten hade spolierats. De enda hus, som icke fått några fullträffar, var genom en egendomlig ödets nyck de italienska och japanska ambassaderna! Jag minns, att jag sade till Richert, när vi strövade omkring på gatorna denna dystra höstmorgon, att när man nu kommer hem och träffar en svensk herre, som är upprörd över att han blivit felplacerad vid en middag, så tycker man allt att han är ganska verklighetsfrämmande.
   Över hela staden låg en dov tystnad. Alltjämt steg tjocka rökmoln upp från brinnande hus. Alltjämt drev stora männi­­­skoskaror fram genom gatorna på väg till samlingsplatser, där de kunde bli omhändertagna, människor som förlorat sina hem och sina ägodelar och för vilka framtiden tedde sig tom och meningslös. Det totala kriget hade denna natt visat sina hemskaste sidor. Det gav näring åt bittra tankar. Detta var sålunda den punkt, till vilken vår så kallade civilisation fört oss! Detta var det skådespel, som tryckte sin prägel på den moderna människans tillvaro: det hade ju rullats upp inte bara i Berlin utan även i London och Rotterdam och Warszawa och många andra platser. Det hela var som en mardröm.
   Vissa erfarenheter jag gjorde denna hemska natt skulle jag vilja sammanfatta på följande sätt.
   För det första måste man ha klart för sig, att inga uppgjorda planer, de må vara hur perfekta som helst, fungerar i ett dylikt läge. Förbindelsetjänsten är omöjlig att upprätthålla; alla måste inse, att det egna initiativet är en mycket viktig faktor och att var och en måste handla på sätt som han eller hon anser vara bäst för stunden. Därmed vill jag inte ha sagt, att en sträng luftskyddsdisciplin icke är nödvändig, långt därifrån. Men vederbörande under­instanser kan inte hoppas på att erhålla order om vad som skall göras. Man måste lita på sig själv. För det andra spelar det personliga modet en mycket viktig roll. Jag tänker närmast på husbrandvakternas betydelsefulla uppgift. Dessa får inte låta sig förskräckas av vad som sker vid angränsande byggnader utan måste koncentrera sig på att även om fara för dem själva föreligger sköta sin viktiga uppgift att släcka de brandbomber, som har kommit in i deras byggnad, för att försöka rädda de många, som råkat i livsfara. En annan liten detalj, som jag skulle vilja påpeka, är den stora betydelse som ett par bilglasögon kan ha. Med hjälp av ett par sådana kan man utan att förlora synförmågan ta sig fram mellan de brinnande husen.