Bengt Jahnsson (1928–1991) är en rätt osannolik svensk författare. Hur kan jag påstå det? Självklart bygger denna uppfattning på andra uppfattningar – företrädesvis på hur den svenska litteraturen ser ut och hur den mentalitet som hör till svensken i gemen och en bild av kulturen överlag i detta land mognat fram genom decennierna. Jahnsson är, vill jag påstå, egentligen mer europé än svensk, i kraft av att han är en ironisk, eller mer bestämt, en rätt cynisk, författare; man kunde säga sarkastisk, men då behöver man bortse från att det samtidigt finns en skönhetssträvande sida hos honom, möjligen mest påtaglig i hans tidiga böcker, där det vassa lindas in i och lindras av någon form av medkänsla som samtidigt inte vill ge sig fullt till känna. I den korta novell jag valt och som publiceras här intill kan detta möjligen skönjas – det är galghumor, rätt skoningslös sådan, och ändå vacker, paradoxalt nog. Bengt Jahnsson är mest känd för att ha fått stryk (egentligen blivit bryskt knuffad) av självaste Ingmar Bergman, som inte tålde kritik som sved; Bengt Jahnsson var teaterkritiker i DN under flera decennier, och som sådan rätt fruktad. Han kunde ge kritik som bet, han visste så att säga var man skulle sikta för att såra, om humöret var sådant. Samtidigt är han lyhörd även för det goda – när jag talar med sonen får jag höra att han var en fantastisk far, och vad säger mer om en man än en sådan sak? Svår, knepig, lynnig, ibland brysk – men alltid ärlig, och snäll, mot de svagare, inte minst mot de mer utsatta i samhället. Troligen tog han konsten på högsta allvar, och där det mer allvarliga råder duger inte mellanmjölk och tillrättalagt jidder och joller. Själv vet jag inte hur många föreställningar jag såg på Dramaten där jag gick efter första akten – ett flertal i Bergmans regi; har man väl nått en sådan position i kultursverige kan man inte misslyckas mer. Vad är priset för kollektiva lögner och medlöperi? Kulturen själv. Den urvattnas, förfalskas – och går slutligen förlorad. Men ur askan reser sig livet igen – och Bengt Jahnsson tillhör dem vi inte ska glömma.
   Lite Willy Kyrklund, lite Borges, mycket femtiotal (i synnerhet under femtiotalet); en författare för dem som inte värjer sig för det intellektuella, för svärtan som samtidigt utgör ett skydd emot och ett närmande av smärtan. Av livets absurditet – och märkvärdiga skönhet. Läs ”Porträtt av idealister” (1958) och ”Gullivers sjätte resa” (1960), utöver nämnda ”Sagor om hovet” (1955).