Henri Frédéric Amiel (1821–1881) går att avfärda som en hopplös romantiker – och det har också gjorts. Bara att välja att översätta titeln till hans dagböcker från franskans ”Fragments d’un journal intime” – intima anteckningar – till ”En drömmares dagbok” antyder detta. Själva intimiteten går att uppfatta på olika vis – för den ene är det intima en helig sak, den dimension där själva livet och det mest verkliga har sin källa, medan för den andre är det intima sådant man ägnar sig åt en stund mellan det ena och det andra som vardagen kräver av en. Eller som pornografi versus kärlek – ett fysiologiskt behov eller en tillvarons gåtfulla möte, där man finner sin vila, blir ett med varandra, förenade i sin gemensamma utsatthet, i livets gåva. Henri Frédéric Amiel var professor i filosofi hemma i sin födelsestad Genève, men han skrev även essäer och poesi. I hans dagböcker finner man fenomenala analyser, inte minst genom hans språkliga koncentration och skärpa, av tänkare som Schopenhauer och Tocqueville och kompositörer som Wagner, Mozart och Beethoven; på några rader preciserar han deras egenart, deras brister och förtjänster. Författare som Balzac, Hugo, Stendahl och Goethe behandlas lika sensibelt som kritiskt – och det är just denna kombination som gör Amiel till en märkvärdig människa och tänkare. Han är lika mycket hjärta som hjärna och balansen mellan dem är hos honom spektakulär. De flesta får vara nöjda med att besitta någon förmåga som den ena eller den andra ”hjärnhalvan” kan ge – Amiel äger ett övermått av alltihop. En imponerande romantiker i en tid som sprungit ifrån det romantiska, och samtidigt, i kraft av sin lyhörda intelligens, en klockren representant för den nya tiden – vetenskapens, teknologins, samhällsexperimentens och demokratiserandets epok. Amiel ser, förstår och genomskådar ett mer krasst och instrumentellt tänkande som slagit igenom; den moderna tidens ohämmade rationalitet. Henri Frédéric Amiel hörde inte hemma bland sin tids människor, och det ger hans anteckningar sin vemodiga ton. Han ”drömmer” om kärleken, den rena, den upphöjda, den ömsesidigt grundade, men han kommer aldrig att gifta sig och han förlorar sin svendom först vid 40.
Hans liv blir en väntan på vad som aldrig ska komma.
Kärleken var för Amiel en allvarlig historia och han förblev ogift. Porträtt av Joseph Hornung (1792–1870). Foto: Public Domain
Ur ”En drömmares dagbok”
[1865]
