Mark Twain (1835–1910) skriver förrädiskt enkelt; man kunde läsa böcker som ”Tom Sawyers” och ”Huckleberry Finn” som regelrätta äventyrs- och ungdomsromaner, vore de inte för att de sträcker sig långt djupare än vad en sådan läsart vanligen inbjuder till. Formen är öppen, tilltalet chosefritt och flyhänt, men innehållet är obevekligt och gastkramande; här möter vi en naken och obarmhärtigt mänsklig värld, där liv och död, glädje och sorg, ständigt är närvarande. Berättandet är sakligt precist, med ett slags självlysande undertext som blir hela saken. Ett möte ansikte mot ansikte med en verklighet, snarare än en illustrativ version av den. Kanske spelar Twains journalistiska bakgrund in i detta, och då i kombination med den tid, miljö och kultur som författaren levde och verkade i – en ny värld, befriad från de samhälleliga ramar som äldre nationer faller tillbaka på och finner sin näring i, bearbetar och stångas med, för att inte sällan gå under av. Amerika håller under denna tid på att bokstavligen ”bli till” som nation. Såväl naturen som människornas gemenskap – och individens plats i denna – är ännu en öppen och främmande och rätt skrämmande historia; ingenting är definierat, och inte ens vilsenheten är riktigt övertygande, för själva verkligheten överväldigar i kraft av vad den måste vara och alltid har varit; himlen ovan oss, jorden vi står på, ljus och mörker, vänskap och fiender. Twain sätter ord på denna samtidiga frihet och hemlöshet, och berättar om en pojke på drift – fadern är en suput, en man som inte hittat sin väg och som lever som i sin egen skugga. En brutal verklighet tecknas, men det är en verklighet som hos Twain är förankrad i övertygelsen om en livets inneboende kraft. Pojkens nyfikenhet och livsvilja trumfar allt, och färden på flotten ned för floden – bort från minnet av fadern inte minst – blir en sinnebild för framtid, för möjligheter, längtan och hopp. Äventyret är existentiellt – det unga Amerika, med sin vilja till att slå rot – den dröm som många amerikaner länge hållit fast vid, trots att mycket av nationsbygget talat i en annan riktning och inneburit än mer kaos. Den frånvarande fadern, den lika frånvarande modern (nyligen hörde jag talas om en kvinna som ville ha med sig sin smartphone i kistan), och så barnet, i sin längtan efter den gemenskap som enbart kulturellt rotade och närvarande människor kan ge.

Ur ”Huckleberry Finn”

Pappa hade inte synts till på över ett år, och det tyckte jag var mycket bra. Han skulle alltid ge mig stryk när han var nykter och kunde få tag i mig; fast jag brukade för det mesta sticka till skogs när han var här i trakterna. Nå, den här gången hade han hittats drunknad i floden omkring två mil ovanför staden. Dom antog att det var han i alla fall; sa att den här karlen var av pappas längd, klädd i lumpor och hade ovanligt långt hår – alltihop passade in på pappa – men dom kunde inte urskilja nånting i ansiktet, därför att det hade varit så länge i vattnet att det inte var särskilt likt ett ansikte över huvud taget. Dom sa att han flöt på rygg i floden. Dom tog och begravde honom på stranden. Men jag kände mig inte lugn så länge för jag kom att tänka på en sak. Jag visste mycket väl att en karl som har drunknat inte flyter på rygg utan med ansiktet nedåt. Så då förstod jag att det här inte vara pappa utan en kvinna klädd i manskläder. Och då blev jag orolig igen. Jag antog att gubben skulle dyka upp så småningom, fast jag önskade att han inte skulle det.