Christian Morgonstern (1871–1914) skrev en poesi som varit omöjlig att få någon större uppskattning för i offentligheten sedan åtminstone sent 60-tal. Det är romantiskt, det är sprött, det är fullt av längtan, vemod och ömhet. Det är kort och gott mycket ”mänskligt”, det vill säga inriktat på individen och hennes drömmar och mer innerliga liv. I takt med att samhället rationaliserats och politiserats – dessa ting tycks gå hand i hand – hamnar frågor kring makt, samhällsstruktur och materiell och ”social” rättvisa i förgrunden – och detta allt mer ensidigt, för att inte säga totalitärt; det liknar enfalden, som ju djupare den är desto mer förblir upptagen av sig själv. Christian Morgenstern är – och detta är inte att förvåna, i ljuset av det ovan skisserade – mest känd för sina ”Galgvisor”, ett slags nonsensartade och samtidigt groteska dikter om död, depression och ensamhet. Efter att ha skrivit om högre och mer ideala värden frossar poeten här i dikter om en galen och förvrängd verklighet, som det kan vara lätt att känna igen men som framstår som ett lika ofattbart som monstruöst misstag. Morgonstern skriver på ett ställe att ”Vårt hem är inte där vårt hus står, utan där vi är förstådda”. Läser man detta citat metaforiskt, kan man fråga sig om vi inte enbart är förstådda där vårt hus står – främlingskapet, om det nu är i en fysisk eller kulturell mening, är ju inget hem, och kan därför inte heller erbjuda en förståelse för vilka vi är.
   Christian Morgonstern dör vid 42 års ålder, i den tuberkulos hans mor givit honom i hans barndom; modern dör redan 1881, när Christian alltså är tio år. Hans liv kommer med åren allt mer att handla om att överleva – från kurort till kurort, i olika centraleuropeiska länder, med behandlingar som skjuter upp vad som visar sig vara det oundvikliga. Han hinner översätta några nordiska författare till tyska – bland andra Knut Hamsun, Ibsen och Strindberg. Sedan tystnar han. I de här publicerade dikterna möter vi en romantiker, men en romantiker i kraft av innerlighet och inte någon idealiserad världsfrånvändhet; kärleken må vara människans essens, men krigshetsare och liknande blir inte mindre verkliga för det.
   Översättningarna är gjorda av Patrik Ringborg (född 1965), en svensk internationellt verksam dirigent, och dikterna är tagna ur hans bok ”… och jag kysser mjukt din hals” (Arche Press, 2020), en antologi med tyskspråkiga dikter av bland andra Goethe, Heine, Storm och Zweig.

Avsked

Vet du vad jag drömde?
Vi tog avsked
för alltid.
Dina armar
låg omkring mig
och dina läppar brände
och darrade…
Brände och darrade
en natts löften, en kaotisk natt…
någonstans…
någon gång…
Kanske inte ens
på denna jord…
På en stjärna måhända,
där ännu oskuld
i innersta frihet
tar och ger
vad den behöver.
Och jag drog dig
närmare mig
och kysste dig innerligt.
Och slutligen
löste du långsamt
de kära armarna,
band tillbaka ditt hår
i den stränga knuten.
Jag lade kappan
om dina axlar.
Dörren slog igen.
Och där nere i snön
ledde en flickas
smala fotavtryck
ut,
bort, bort
i den månklara,
ensamma natten.