Viktor Frankl (1905–1997) är en frisk motpol till den psykoanalytiska psykologins nästintill tvångsmässiga inriktning på det förflutna, på det neurotiska och det allmänt problematiska hos människan. Som neurolog och psykiatriker och som överlevande från flera koncentrationsläger hade Frankl de existentiella erfarenheterna och den analytiska blick som krävdes för att utveckla den lära som han gav namnet ”Logoterapin”. Logos är som bekant grekiska för ”Ordet” eller ”mening”, och det är just i denna sistnämnda betydelse som begreppet blir centralt i Frankls lära. Vårt liv är meningslöst om vi inte blickar utanför oss själva, säger Frankl – ja, vår tillvaro får mening först när vi lever för det som överskrider oss. Och mer än så, till synes paradoxalt: detta ”självtranscenderande” är själva vårt vara. Om Freuds psykologi kan liknas vid att stå och stampa i det egna psykets träskmarker, handlar det för Frankl om att människan lever för framtiden genom de mål och ideal som hon satt upp och funnit meningsfulla. Frankls brutala erfarenheter från lägren hade visat honom att de som har störst chans att hantera och överleva omänskliga livsvillkor inte är de mest primitiva, hårdföra och egoistiska bland oss, utan de som förmår leva för en verklighet som inrymmer något annat än de rådande historiskt givna mänskliga livsvillkoren; de som lever för en framtid vars själva substans beror på vår mottaglighet för dels vad som generöst ständigt ges oss samt vad vi har med oss av kulturella rikedomar från vårt förflutna – och framför allt, på vår inställning till vad vi mött och kan komma att möta i livet. Det meningsfulla är det som gör livet uthärdligt, glädjerikt och vackert – och det handlar här inte om något självförverkligande, som är en allt för modern uppfattning och som enligt Frankl måste sluta i ett ”existentiellt vakuum”.
   Frankl förkastar även idén om en ”kollektiv skuld”. Du har själv det fulla ansvaret för ditt liv, det vill säga för att finna och ge det mening. I motsats till lustprincipen hos Freud, med sin sexualisering av människan, ja till och med av relationen mellan barnen och deras föräldrar, fokuserar Frankl på vår vilja till mening. Vi kan enligt Frankl inte reduceras till våra behov, om det nu är sexuella eller materiella, och han noterar att sexualdriften i själva verket slocknade i lägren. Frankl lyfter fram vad han kallar andliga realiteter, att vi ständigt söker efter mål som är oss värdiga; att vi lever för de handlingar, gester och leenden som vill oss väl, som bidrar till gemenskap, till mening.

Ur ”Livet måste ha mening”

När en människa befinner sig i denna psykiska tvångssituation och under nödvändighetens tryck koncentrerar sig på den omedelbara uppgiften att hålla sig vid liv, är det lätt att förstå att hela det psykiska livet tycks skruvas ner till en primitiv nivå. Psykoanalytiskt orienterade kollegor bland kamraterna talade därför om ”regressionen” hos människorna i lägret, om en tillbakagång till en mer primitiv form av psykiskt liv. Denna primitivitet i önskningar och strävanden framträder tydligt i fångarnas typiska drömmar. Vad drömmer mannen i lägret fast om? Han drömmer om bröd, kakor, cigaretter och ett härligt varmt karbad. När de motsvarande enkla behoven inte blir tillfredsställda, upplevs deras uppfyllelse i önskedrömmens primitiva form. Hur sådana drömmar verkar på den drömmande, när han vaknar upp till lägerlivets realitet och varseblir den ohyggliga kontrasten mellan drömillusion och lägerverklighet, är en historia för sig. Jag kommer emellertid aldrig glömma, hur jag en natt väcktes av att kamraten som sov bredvid mig stönade och vred sig, tydligen under någon kuslig mardröm. Här vill jag inskjuta anmärkningen att jag personligen alltid har haft ett speciellt medlidande med människor som på något sätt plågas av vanföreställningar eller ångestdrömmar. Därför var jag nära att väcka min stackars kamrat ur hans mardröm. I samma ögonblick blev jag förfärad över vad jag höll på att göra och drog hastigt tillbaka handen som skulle skaka liv i drömmaren. Ty i detta ögonblick blev jag intensivt medveten om att ingen dröm, inte ens den kusligaste mardröm, kan vara så ohygglig som den verklighet som omgav oss i lägret och som jag höll på att väcka en man till medveten och vaken upplevelse av.