George Gordon Byron (1788–1824) dör mitt i en strid för ett folks frihet. I Grekland, sedan länge ockuperat av turkarna, detta folk från fjärran östern som blev det bysantinska rikets fall och undergång, slutar hans intensiva och rastlösa liv. Kvinnorna kom och gick, liksom resorna allt mer som på enkel biljett, och allt som bestod genom hans liv var hans poesi. En mycket romantisk idé, att leva för det sublima, sköna och upphöjda – motsvarigheterna i detta jordeliv räckte aldrig riktigt till, men de gav poeten en riktning – ett folks frihet och självständighet är på många sätt en konkretisering av det bästa och mest ädla för en människa som förstår vad hon står i tacksamhet till. Förfäderna, deras ord, deras värv, betyder allt för den som förstår sig själv som ett led i en större berättelse. Känslan åtminstone jag får, är att Byrons uppfattning om sitt eget land – England – var rätt skeptisk. Eller som han skriver:
Farväl! Mitt hemlands stränder dör
nu bort inför min syn.
Blott vind och bränningar jag hör
och måsars skrän i skyn.
Den sol som sakta sänker sig
vi söker hinna fatt.
Farväl till henne och till dig,
min barndoms land – god natt!














