Ray Bradbury (1920–2012) sade i en föreläsning på nittiotalet att hans arbete handlar om att hjälpa andra att bli förälskade. Ja, mer än så, att varje livsverk bör bygga på kärlek. Det är stora ord, men begripliga för dem som skapar för att öppna upp inte endast andra världar utan öppenheten som sådan. Att se och att bli sedd är två sidor av samma mynt – verkligheten blir inte rikare än vad de egna ögonen förmår göra rättvisa. Här har vi rent av en definition av vad kultur är. Ofta får jag själv höra ringaktande ord om att jag ska ”hålla mig till kulturen” och inte uttrycka mig om sådant som ”du inte vet något om”. Det kan handla om politik, om skolväsendet, om utrikesaffärer, och så vidare. Som om någonting kunde bli mer begripligt än genom att sättas in i sitt kulturella sammanhang. Som om man kunde förstå en annan människa, hennes tankar, handlingar och känslor, annat än genom att lämna öppet för en förståelse av hela henne. Hennes personlighet, hennes själ, i brist på annat ord. Men givetvis, ju mindre av själ som överlever – ty även själen är en planta som kräver sin jord, sitt livsvatten och sitt ljus – desto mer korrekt ter sig den mest arma förståelsen av saker och ting.
   Bradbury har sagts vara en science fiction-författare, en beteckning som han själv ogillade, för verkligheten i sig var för honom en gåtfull historia. Han kretsade ständigt kring detta märkvärdiga, på ett förvisso rätt amerikanskt vis i en förkärlek för det spektakulärt underhållande; orden som blir till medel för en effekt, i stället för att i sig själva bära det spektakulära. Bradbury hade förmodligen blivit en ännu mer intressant författare i ett annat kulturklimat. Som en tysktalande tjeck, exempelvis, hade han säkerligen kunnat konkurrera med Kafka, inte minst i skärskådandet av alienationen i en rationaliserad samtid i vilken styrningen, reglerna, lagarna, blivit till självändamål. ”Vi har för många maskiner nu”, konstaterade han tidigt, och gav en målande bakgrund till upphovet av sin mest berömda bok, ”Fahrenheit 451” (1953):

”När jag skrev den trodde jag att jag beskrev en värld som kunde bli verklighet först om fyra eller fem decennier. Men för bara några veckor sedan, en kväll i Beverly Hills, passerade en man och hans hustru mig när de rastade sin hund. Jag stod och stirrade efter dem, fullständigt förstummad. Kvinnan höll i ena handen en liten radio stor som ett cigarettpaket, dess antenn darrade. Från denna sprang små koppartrådar som slutade i en liten kon inkopplad i hennes högra öra. Där var hon, omedveten om man och hund, lyssnande på fjärran vindar och viskningar och såpoperagråt, en sömngångare, hjälpt upp och ner för trottoarkanterna av en make som lika gärna kunde inte ha varit där.”