Pär Lagerkvist (1891–1974) är ingen lek. Bara detta gör honom rätt unik, i synnerhet om vi ser till var litteraturen har hamnat efter hans död. Om en deckare dels frossar i och dels banaliserar våld och ondska, är Lagerkvists utgångspunkt oändligt ärligare – livet har hos honom ingenting med underhållning att göra, vilket ju inte betyder att det inte kan vara underhållande, men detta att göra underhållning av livets tragedier, av utsatthet, smärta och förlust, är en obscenitet, om man tänker efter. Liksom ett skratt som är riktat mot en annan människas lidande är osmakligt, är det skratt som bottnar i ett inkännande, ett skratt som förenas i empati i en gemensam upplevelse, något helt annat. Förlösning, kontra – ja, vad? Lagerkvist ställer på sätt och vis ständigt just den frågan: Vad är ondska för någonting? Var kommer den ifrån? Lagerkvists svar är möjligen lite väl psykologiskt för min smak – tror personligen att dessa ting går djupare än så; jag vill påstå, säkerligen kontroversiellt, men då får det väl vara det, att människan på det stora hela föds god eller ond. Personligheten finns redan i det nyfödda barnets blick; de flesta som har flera barn torde kunna intyga att det lilla barnet redan då – och förmodligen innan dess – är ett unikt jag, en unik människa. Barnet i famnen, hur det tittar mot oss, inte sällan i förundran från första stund.
   De avsnitt som jag här valt ur Pär Lagerkvists ”Mariamne”, en roman som publicerades år 1967 och som blev hans sista, gör inte boken rättvisa, och detta framför allt i fråga om bokens motiv – fler ingångar och trådar skulle ha krävts för att ana varför Herodes är tvungen att ta död på sin älskade. Frågor kring maktens, politikens och egenintressets natur, om varför ondskan samtidigt är en både opersonlig och personlig historia, om varför den inte tål att ta emot omsorg och ömhet, och i synnerhet då kärleken kommer för nära och hotar den älskades kontrollbehov. ”Mariamne” är en pärla, liksom de andra täta, sagoartade och ändå realistiska kortromaner som Lagerkvist skrev efter andra världskriget är pärlor. Det är en befriande läsning, som gör det ännu lättare att stänga av samtidens skval och rappakalja. En eloge till Svenska Akademien, modell 1951, med ledamöter som Harry Martinson, Per Hallström, Sigfrid Siwertz, Hjalmar Gullberg och Bo Bergman, ty att tilldela Nobelpriset i litteratur till en svensk kräver sitt mod, hur rätt det än är.

Avsnitt ur ”Mariamne”

När den store konungen Herodes levde sitt liv här på jorden var han en mäktig man vilkens like kanske inte har funnits. Så trodde han åtminstone själv. Och kanske hade han rätt. Han var en bild av människan, hon som uppfyller jorden men vars släkte engång skall utplånas från den och såvitt man kan förstå inte kommer att lämna något minne efter sig. Men låt oss nu bortse från detta och berätta hans öde.