Daniel Defoe (1660–1731) tror man dog när han gömde sig för fordringsägare, ett öde som historiskt säkerligen är vanligare bland konstnärer än bland andra samhällsmedborgare. Han var utöver en ovanligt flitig författare även journalist, och en del experter menar att han var först med att skriva en prosa som liknar vad vi i dag känner som modern journalistik. Det är nog ett orättvist påstående. Defoe skriver didaktiskt, men sällan platt eller ”objektivt”. Han berättar en historia, målar upp världar, som trots sin dokumentära stil främst är fantastiska. Han var även verksam som något som författare mer sällan är – han var spion. En politiskt engagerad sådan, och han skrev tal och pamfletter för politiska partier och deras agendor. Förmodligen ovanligt i dag, men man behöver bara gå tillbaka femtio år för att se att politiskt spioneri förekom även bland författare i vårt eget land. Många ”fria kulturarbetare” lär figurera i till exempel det gamla Östtysklands arkiv över samarbetsvilliga inhemska och utländska konspiratörer. Jan Guillou, till exempel, har sagts förekomma där, men är det sant? Får vi någonsin ett svar på den frågan? Defoe, för sin del, hamnade vid skampålen tre långa dagar. Han förnedrades offentligt, för att därefter sitta i fängelse för sin agentverksamhet. Och ut kom han tack vare ännu mer av partipolitiskt spel. Ja, politik, journalistik och spioneri må vara skilda ting, men de går ofta förbluffande väl ihop.
   Defoe ansåg att den sociala ordningen närmade sig ett sammanbrott och hans roman ”Robinson Crusoe” kan läsas i ljuset av sådana farhågor. Ett barn av upplysningen gör hjälten till en samtidigt rastlöst sökande person och en individ som litar på sitt eget förnuft. En människa som är förmögen att själv skapa en värld, att lyfta sig själv över de svårigheter som jordelivet ställer henne inför, men som samtidigt förlitar sig på Gud. Upplysningen var en brytningstid, och inte minst är detta synligt hos dess filosofer, som brottas med att förlika tankar och perspektiv som liksom talar olika språk och strävar åt skilda håll. Defoe gestaltar denna komplexitet genom att skala ned världen till en ensam man strandsatt på en öde öde. Med sitt förnuft bygger den skeppsbrutne en egen värld av det som ges, men det är med sin tro som han förmår ge tillvaron en bärande mening. Ensam med Gud kan hjälten hantera sin tillvaro, men så dyker en annan människa upp, i form av ett fotspår i sanden, och hjältens tillvaro blir åter en hotfull historia.

Ur ”Robinson Crusoe”

En dag hände det nämligen, det var vid middagstiden, och jag var på väg för att se till båten, att jag till min över måttan stora häpnad fick syn på avtrycket av en människas nakna fot, mycket synligt i sanden på stranden. Jag stod som slagen av åskan, eller som om jag hade fått se ett spöke. Jag lyssnade, jag såg mig om åt alla håll, men jag hörde ingenting, och inte heller såg jag någonting. Jag gick upp på en höjd för att få bättre utsikt. Jag gick längs stranden åt ena hållet, och sedan tillbaka åt andra hållet igen, men det fanns bara detta enda, jag fick inte syn på några andra spår än det här första. Jag vände tillbaka till det för att se om det inte fanns fler, och för att förvissa mig om att det inte hade varit en inbillning, men det fanns inga möjligheter att så skulle vara, ty där såg jag precis samma avtryck av en fot med tår och häl och varenda del av foten. Hur spåret hade uppstått visste jag inte, och inte kunde jag på ringaste vis göra mig en föreställning om det. Men efter att ha tänkt oräkneliga tankar på en och samma gång kom jag, en människa som var alldeles yr i huvudet och fullständigt utom sig, tillbaka till min fästning, jag kände som man säger inte marken under fötterna, ytterligt förfärad som jag var, såg mig tillbaka för vart och vart annat steg, granskande misstänksamt vartenda träd och varenda buske och tyckte mig på avstånd i varenda trädstubbe se en människa. Att beskriva i hur många olika skepnader min uppskrämda inbillning omskapade omgivningen, är helt enkelt ogörligt. Likaså hur många vilda idéer min fantasi sekund för sekund hittade på och vilken mängd sällsamma och förryckta hugskott som på det sättet uppstod inom mig.
   När jag kom hem till min borg, för jag tror att så kalllade jag alltid grottan hädanefter, flydde jag dit in som om jag varit förföljd. Om jag klättrade över muren med hjälp av stegen, så som jag först hade tänkt, eller kom in genom det hål i klippan som jag kallade en dörr, minns jag inte. Inte heller nästa morgon mindes jag det. Ty aldrig hade en jagad hare flytt till sitt gömsle eller en räv till sin lya mera uppskrämd i sitt innersta än jag till detta mitt gömställe.
   Den natten sov jag inte. Ju längre bort jag befann mig ifrån upphovet till min skrämsel, desto starkare blev mina farhågor. Vilket är ungefär motsatsen till hur sådana saker plägar förhålla sig, och särskilt till hur folk vanligen brukar bete sig, när de är rädda. Men jag hade blivit så uppskärrad av de förfärliga slutledningar jag hade dragit, att jag ingav mig själv uteslutande hemska föreställningar om saken, trots att jag nu befann mig på stort avstånd därifrån. Ibland föreställde jag mig, att fotspåret måste härröra från djävulen själv, och till denna förmodan fick jag stöd av mitt eget förnuft. Ty hur skulle någon annan varelse i människoskepnad ha kunnat komma till ön? Var fanns fartyget som människor kunde ha kommit med? Var fanns spåren efter dem för övrigt? Och hur var det möjligt att en människa skulle komma till ön? Men när man så grunnade på detta, att Djävulen skulle ha funnit på att ikläda sig mänsklig skepnad på ett ställe som detta, där det inte fanns någon anledning att göra det, om inte just för att lämna spår av en människofot efter sig, vilket det ju knappt heller var någon mening med, eftersom han inte kunde vara säker på, att jag skulle komma att upptäcka spåret, ja, då kom man ut i funderingar, som bar rakt åt motsatta hållet. För när man tänkte efter, så måste ju djävulen ha kunnat hitta på massor av andra sätt att skrämma mig, än detta med ett enda fotspår av en människa. Eftersom jag levde alldeles på motsatta sidan av ön, skulle han väl aldrig ha varit så korkad, att han hade satt ett fotspår på ett ställe, där man kunde hålla tiotusen mot ett på att jag aldrig skulle få syn på det, och i lösa sanden till på köpet, där första bästa lilla strandsvall, så snart det började blåsa upp, skulle fullständigt utplåna det igen. Allt detta verkade oförenligt med saken i sig själv och med alla de föreställningar vi vanligen hyser om djävulens list och förslagenhet.
   Efter att ha reflekterat åtskilligt i samma stil lyckades jag resonera mig fri från all oro att det kunde vara djävulen. Men då drog jag närmast den slutsatsen, att det måste vara en ännu farligare varelse, med andra ord, att det måste vara vildar från fastlandet där borta mitt emot, som hade begett sig ut till havs i kanot och antingen blivit förda ur kursen av strömdrag eller motvind och så angjort ön. De hade gått i land, men hade gått ut till havs igen, kanske lika ovilliga att stanna på den ensliga ön som det var motbjudande för mig att ha dem där.
   Medan dessa betraktelser virvlade igenom mitt medvetande, tänkte jag med stor tacksamhet på vad jag kunde vara lycklig över att jag inte befann mig på platsen vid den tidpunkten, och över att de inte hade fått syn på min båt, ty då skulle de ha dragit den slutsatsen, att ön var bebodd och kanske ha börjat söka efter mig. Och nu började jag i min inbillning plågas av den fruktansvärda tanken, att de verkligen hade hittat båten och förstått att det fanns människor på ön. Och att jag i så fall med visshet kunde vänta, att de skulle komma igen i större antal och ta död på mig. Och skulle det råka hända, att de inte fick direkt tag på mig, så skulle de i alla fall hitta fram till den muromgivna grottan, förstöra grödan på åkern, föra med sig hela hjorden av tamgetter, och så skulle jag till slut ändå gå under av ren svält.