Jules Verne (1828–1905) – ja, var ska man börja? Jules Verne är magikern i min och många andras barndom, och han är förmodligen en avgörande orsak till att jag valde den bana jag valde i livet. När jag på kvällarna läser Jules Verne för min son – för närvarande andra bandet av ”En världsomsegling under havet” – blir jag själv den far jag minns från min barndom. Närmare kom vi aldrig varandra, inte jag och pappa, och förmodligen blir det så även för min son och mig. Jules Verne är sakligheten själv, en kunnig, vetenskapligt intresserad berättare, som samtidigt lämnar dörren vidöppen för förundran, för den hemlighetsfullhet som vi alla står inför, i den mån vi inte tror oss veta hela saken. Jules Vernes böcker finns i redigerade, läs förenklade, versioner, där partier som är mer vetenskapligt inriktade strukits – och det är olyckligt. Jules Vernes ambition var att skriva romaner som införlivade naturvetenskapens upptäckter, och denna fascination måste man dela för att hans böcker ska göras rättvisa; tar man bort den dimensionen återstår habilt skrivna men ganska konventionella äventyrsberättelser. Personteckningen hos Verne är som regel anonym, man dras in i berättelsen utan att få någon mer konkret bild av karaktärerna; det kan ta tid innan man ens kan skilja dem åt. Psykologin är förhållandevis grov, men denna brist tycks samtidigt förstärka det gåtfulla. En annan vinst är att man slipper det slags psykologiserande som länge präglat litteraturen och som så ofta ger ett tafatt intryck. Människorna ses hos Verne utifrån, man kan ana erfarenheter som präglat dem, men ingen förminskas; huvudpersoner och bifigurer ägnas mer eller mindre samma fokus, ett fokus som respekterar att även människor har en okänd sida; alltet fascinerar i kraft av att det både överväldigar och övergår oss, och en förståelse som inte förstår detta är ingen förståelse utan en förvanskning. Utkastade i tid och rum, i geografi, historia, liv och död, vandrar vi, stiger ned i jordens inre, svävar ut i rymden, dyker ned i havet. Det förlorade Atlantis, som kapten Nemo förevisar Annorax på havets botten, i skenet från en erupterande vulkan, både finns och inte finns ibland oss – ju djupare vi tränger in i verklighetens hjärta, desto mer förundras vi. Litteraturen blir ett anande som är ett danande, i att den för oss tillbaka, närmare det outgrundliga.
   Jules Verne ger oss – bortom genrebeteckningar som ”science-fiction, ”reseskildring”, ”ungdoms– och äventyrsroman” – en märkvärdig värld. Tillvaron svämmar som över alla bräddar, samtidigt som överflödet ständigt går förlorat. Själva förlusten krockar med det som blir kvar; minnet lever vidare, men människorna försvinner. Berättelsen samlar en verklighet som finns där att upptäcka, och verkligheten blir en berättelse som väntar på att berättas. Jules Vernes magiska värld.