Axel Munthe (1857–1949) tillhör detta nästan gåtfulla släkte av människor som gör ett sådant intryck på sin samtid att man långt efter deras död fortfarande talar om dem. Visst, Munthe skrev en bok som inte liknar någonting annat, och visst, han byggde denna fantastiska villa på Capri, och visst, han umgicks med såväl Europas kungligheter som de främsta bland tidens konstnärer, men ingen­ting av detta förklarar den fascination som han väcker hos närapå alla som på ett eller annat vis kommer i kontakt med minnet av honom. ”Boken om San Michele” skriver han på 30-talet som med vänster hand, utan några till synes större ambitioner, en slags memoarer som på en och samma gång förminskar och blåser upp hans person, liv och gärning. Här finns en ironi som liksom diskvalificerar alla anspråk på jordelivet – vi lever och dör, mer än så är det inte – och samtidigt blottar han ett hjärta som imponerar i känslighet, i medkänsla, för barnen, för djuren, för de socialt och ekonomiskt utsatta, ja, för det levande överlag. Denna kombination – av distans och närhet – ter sig obegriplig, i alla fall vid första påseende. I min läsning handlar det om två sidor av samma mynt. Förgängligheten i detta jordeliv får sin kraft och tragedi i ljuset av livets utsatthet och helighet, av dess skönhet, av godhetens och omsorgens realitet. Och samtidigt får detta heliga ett patetiskt drag när allt är just förgängligt och inte sällan orättvist, brutalt, liksom hånfullt i sitt ödslande av sjukdomar och död.
   Axel Munthe har sagt att ”Boken om San Michele” till delar är en fantasi, och det avsnitt jag här valt utgör en mindre del av en historia som känns genuin, levd och sann. Av detaljer att döma är det lätt att få intrycket att det fanns mer att berätta, som han lämnade därhän. Hans identifikation med pojken med de blå ögonen, hans engagemang för denna faderlösa pojke, som han under dramatiska förhållanden hjälper till världen, ger åtminstone mig intrycket av att beröra en mer personlig skuldproblematik.
   Skvallret om Axel Munthe – hans nära relation till drottning Victoria och så vidare – bidrar till den mytbildning kring hans person som han själv förmodligen samtidigt hade fnyst åt, roats av och varit lite stolt över. Vem vet med Axel Munthe? Hans ”Boken om San Michele” blir hur som helst en bestseller världen över, och det är verkligen en märkvärdig läsning.