Libanons kris handlar inte bara om pengar, reformer och diplomati. Den avgörande frågan är vem som ytterst kontrollerar våldet – staten eller Hizbollah. Så länge den väpnade rörelsen behåller sin militära makt förblir Libanon politiskt förlamat, gränsen mot Israel en krutdurk och EU:s stabiliseringspolitik otillräcklig. Fred förutsätter att staten återtar sin suveränitet, skriver rektorn och författaren Mostafa Geha.
Debatten om Libanon har under flera år präglats av ekonomiskt sammanbrott, korruption och humanitära behov. Europeiska unionen och andra internationella aktörer har svarat med bistånd, reformprogram och diplomatiska initiativ. Men bakom denna aktivitet döljer sig en central sanning som sällan uttalas öppet. Libanon kan inte stabiliseras, och fred med Israel kan inte uppnås, så länge Hizbollah behåller sin militära makt. Detta är inte en normativ ståndpunkt eller ett uttryck för en ideologisk hållning. Det är en enkel konsekvens av hur statlig suveränitet fungerar.
En stat som inte kontrollerar användningen av våld på sitt territorium är inte fullt suverän. I Libanon existerar i dag en politisk ordning där en väpnad organisation verkar parallellt med staten, med egna vapenlager, egna befälsstrukturer och egna strategiska prioriteringar. Hizbollahs militära kapacitet överstiger den libanesiska arméns, och dess beslut fattas inte i Beirut utan i nära samspel med Teheran. I praktiken innebär detta att Libanon saknar självständigt inflytande över frågor om krig och fred.
Det är därför missvisande att fortsätta att tala om Libanons problem som främst ekonomiska eller administrativa. Den politiska blockeringen, frånvaron av reformer och den återkommande institutionella förlamningen är inte orsaker till landets kris, utan är effekter av en djupare maktobalans. Ingen regering kan genomdriva reformer när en väpnad aktör förfogar över ett permanent veto, understött med hotet om våld.
Hizbollahs vapen har heller aldrig varit ett defensivt komplement till staten. De har fungerat som organisationens främsta politiska tillgång. Vapnen gör det möjligt att dominera det politiska systemet utan fullt ansvar, att agera militärt utan statligt mandat och att dra in hela landet i säkerhetskriser som majoriteten av befolkningen saknar möjlighet att påverka. Det är denna ordning som gör Libanon strukturellt instabilt.
Hizbollahs militära kapacitet överstiger den libanesiska arméns.
Samma logik gäller relationen till Israel. Så länge Hizbollah är beväpnat är konflikten längs gränsen inte en fråga om diplomatiska missförstånd eller tillfälliga spänningar, utan ett permanent säkerhetsdilemma. Israel kan inte acceptera att en tungt beväpnad iransk proxy är permanent etablerad vid dess norra gräns. Libanon kan å sin sida inte garantera lugn, eftersom staten inte kontrollerar de krafter som riskerar att utlösa ett krig.
Att tala om fred utan att ta itu med denna realitet innebär därför att förväxla symtom med orsaker. Vapenvilor och tillfälliga arrangemang kan skapa andrum, men de förändrar inte grundförutsättningen. Så länge Hizbollahs militära kapacitet består är krigsrisken inbyggd i systemet.
Europeiska unionens roll i detta sammanhang är problematisk. EU har under lång tid försökt balansera mellan engagemang och försiktighet genom att behandla Hizbollah som både politisk partner och säkerhetsrisk. Uppdelningen mellan organisationens politiska och militära delar har gjort det möjligt att fortsätta med bistånds- och dialogpolitik utan att tydligt konfrontera maktfrågan. I praktiken har detta bidragit till att normalisera en ordning där en väpnad aktör står över staten. Denna hållning kan beskrivas som stabilitetspolitik, men i verkligheten cementerar den instabilitet. Genom att fortsätta stödja libanesiska institutioner utan att ställa bindande krav på statligt våldsmonopol accepterar EU ett system där reformer alltid är villkorade av Hizbollahs godkännande.
Om EU på allvar vill bidra till varaktig fred mellan Libanon och Israel krävs en tydligare linje. Ekonomiskt och politiskt stöd till Libanon måste kopplas till återupprättad statlig suveränitet, där endast den libanesiska staten tillåts bära vapen. Det innebär i förlängningen att Hizbollahs militära struktur måste avvecklas och att organisationen, om den vill verka politiskt, gör det på samma villkor som andra partier, utan egna vapen.
En sådan hållning är i linje med internationell rätt och med den grundprincip som varje fungerande stat vilar på. Alternativet är att fortsätta förvalta en ordning där Libanon förblir gisslan i ett regionalt maktspel och där risken för ett förödande krig aldrig försvinner.
Fred kräver mer än återhållsam retorik och humanitärt stöd. Den kräver att makten över våldet återförs till staten. Utan avväpning av Hizbollah finns ingen stabilitet i Libanon, och ingen verklig fred med Israel.
Mostafa Geha
Rektor och författare
