Folke Dahlberg (1912–1966) skrev inte många böcker, men de var desto mer koncentrerade. Färre ord kräver mer av författaren – och ger mer, inte minst till läsaren, då de per automatik får en lyrisk kvalitet; förtätning och tomma ord utesluter varandra. En pladdrig ordkonstnär är ett otyg – ja, en orimlighet. Folke Dahlberg kan sägas ha främst varit poet, och han skrev några diktsamlingar, men det är nog hans prosa som glimmar mest. En lyrisk prosa, omöjlig att stressa igenom. Små, vackra böcker, illustrerade av honom själv, då han inledde sin bana som konstnär, utbildad – även om det ordet är fel i konstnärliga sammanhang – på Tekniska skolan och Konst­akademien, utbildningar som han inte fullföljde, givetvis. Folke Dahlberg tillhörde inga institutioner. När han som vuxen man döms till fängelse, för att ha kört moped berusad, lyder hans kommentar: ”Jag känner bara djupt förakt för samhället som så barnsligt försöker korrigera den oåtkomliga människan.” Ett yttrande som sammanfattar Folke Dahlberg som människa – och som konstnär. Ett signum för en verklig konstnär: att det inte är antingen eller; verk och människa är ett och samma. Folke Dahlberg sysslade inte med ”det sociala”, utan skydde det allt för mänskligas värld, ty i den frodas teatern, anpassligheten, kompromissandet; allt i en lika oren som osund blandning. Vättern är navet i hans liv, och öarna hans hem. I den bok från 1952, ur vilken avsnittet här intill är hämtat, ger han sig in i de mytomspunna skogarna mellan Västergötland och Närke, och man riktigt känner att han inte är hemma, att han är vilse, vilket han även bokstavligen blir. Allt får metafysiska dimen­sioner i Folke Dahlbergs blick; Vättern är början och slut, vila och oro, liv och död. Lycklig kan han vara där, och gärna i en båt, men lyckan är tillfällig; på ett ögonblick går sjön från stillheten till hot, från stiltje till storm; ”Vätterns fjärilsaktigt nyckfulla drag”, som han skriver. Liksom ödesbestämt slutar hans liv i hans älskade Vättern. På kvällen den 28 augusti 1966, blott 54 år gammal, drunknar han.

Ur ”Tiveden”

Sjön är djupblå denna höstdag – en färgares dröm, så blå att männens blötlagda arbetskläder vid de stenbelastade karen blir osynliga. Och när kvinnorna på bryggorna lyfter sina drypande lakan ur vattnet väntar man bara att väven skall skifta i blått. Den är i stället bländvit och så ljusstark, att kvinnornas ansikten flyter ut i ett obestämt hudfärgat dis medan nackarnas högt uppvirade hårknutar får en håldjup svärta.
   Det sött doftande tobaksmolnet från pipan flyter ut över viken och jag går motsatt väg, iakttagen över axlarna, in i grönan skog som motvilligt öppnar sig fram till några namnlösa berg. Håglöst följer jag porsdalen mellan sluttande kala klippor, fortsätter den uttorkade blockfyllda flodbädden till minsta tjärn kartan markerar med blått, Orkarssjön, och driver vidare mot Lomsjön på åsens jättetrappor.
   Bland inifrån multnade björkar, bedrägligt spröda men med oskadat näver, går en knappt skönjbar stig mot Mon och Hulesjö. Varför inte gå den? Dalen kommer att stå full av dimma när jag återvänder: luften lovar en kvällsköld som tränger in i benpiporna, och i Svartsundet har rykande öar flutit upp.
   Grenar hakar fast i tröjärmarna och hejdar mig som om de begärde klarläggande fotnoter till några dunkla punkter i det mumlande föredrag jag håller för mig själv. En skogshuggare i vila eller en lingonplockerska som jag passerar på några meters avstånd trycker i riset för att undvika ett förvirrande möte. Flickan med korgen har urgamla motiv för sin skyddsställning.
   Det är en ganska händelselös vandring. Skogstjärnens mörka ögon stirrar oavvänt mot en glasblå himmel. En sjö heter Fisklösen, det kunde många heta. Vattenytorna är döda och blanka.
   Vegetationsytorna glider över i varandra: dalbottnarnas myrtallskog med odon och skvattram, lavrik tallskog på bergsryggarna och mossrik granskog på sluttningarna. Botanisten finner vad han söker vid gungflyartade stränder – kallgräs och vattenklöver. Jag hittar just ingenting, märker skogsstillheten, tystnaden och en emajlblå slända som törnar emot handen med samma effekt som en vattendroppe, den ger en känsla av kyla. Vingarnas torra papperstrassel mot tunna strån hörs mycket svagt, det är på något sätt subtilt och undandrar sig varje liknelse.
   Ibland glesnar skogen. Några mossiga vildaplar och ett tegelröse markerar en övergiven boplats, ibland övergiven för så länge sedan att dess karttecken raderats ut. Skogen arbetar sig långsamt och målmedvetet in mot röjningens mitt och liknar vattnet som utplånar virveln efter ett årblad.
   Vi en övergiven gård nära Hulan står tre kvarglömda fågelskrämmor vars derangerade klädsel och ineffektiva utseende tvingar mig att stanna. Konstruktionen är den enklaste tänkbara, det klädda korset. Även en fågelskrämma kräver tillsyn. När knapptrådarna ruttnat bort har vinden krängt rockärmarna från de patetiska armarna och jordat dem i något dike. Den längst bort stående fågelskrämman bär en mögelgrön duk i handen och vinkar sorgset av sin uppgift; från den andra handen, skapande jämvikt, spejar en storvuxen kråka över fälten. Den är inte rädd för mig efter en tid bland mänskliga attrapper. Det sköra övermod som kråkan visar är den väl unt. Jag vet ändå att vi är farliga. Men här i gläntan mot en liten sjö har vi lidit ett oreparabelt nederlag, någon har begått ett misstag: fågelskrämman har blivit en fågels rastplats.
   Från triangelpunkten 218 meter över havet skymtar Vättern. Skärvesten lyser segelvit, och småöarna vid Illalassa liknar vita snipor som pallats upp med kölarna i vädret. Vertikala gråblå molnstoder väller upp som stugrök över Hals på Vätterns östra sida, bleka imitationer av sommarens barocksvällande ljusfyllda cumulusmoln. Åsarna disas och svaga förändringar i luften kan betyda ett annalkande oväder. Soliga dagar kan man se hur enstaka moln sätter de grönblå bergskammarna i rörelse med sina skuggor, men nu är det endast fråga om en successiv ljusförlust, en definitiv sommarförlust.
   Och jag förlorar orienteringen i en dalgång som av solens ställning att döma slingrar mot väster.  Området är väglöst, oländigt och snårigt. Bergens iseroderade sidor utstrålar kyla, och mossorna är klent förankrade i grunden. Smaragdgröna vattensvällande mossdraperier hänger på lodväggarna med avsmalnande droppande fransar i ögonhöjd, och det är alltid under dessa vägen tycks framkomlig. Väg är överord, de smala stenkornicherna markerar bara en riktning.
   Men jag är i gott sällskap bland vilsegångare på Tiveden: när skogen för första gången nämns i litteraturen är det just i samband med en sådan händelse, Sverre Sigurdson var på väg västerut för att uppsöka sin syster Cecilia i Värmland omkring år 1000. Att han blev Norges konung har ingenting med saken att göra, men han gick vilse på Tiveden och kom ut först efter 6 dagar. Han och följeslagaren ”led mycken hunger och köld”.
   Med spindelväv i mustascherna, stinkande dy i stövelskaften och Phallus impudicus’ liklukt i näsborrarna irrar jag i ödegårdarnas revir och ser en vinterväg på andra sidan myren.
   Sent omsider bryter jag fram ur riset vid ett blomfattigt potatisland, där en liten gubbe i stengrå rock förstrött samlar blast och dröjer sig kvar ute i kvällen. Jag vecklar ut kartbladet med en tyst förfrågan och försöker orientera mig efter hans ivriga fingervisningar. Vi lutar oss tätt ihop över de mörknande gårdstecknen, och jordlukten i hans kläder är så stark att man kunde beså den med krasse.
   I det otillräckliga ljuset försvinner vintervägarnas hermelinspår, och vi går in för att teckentyda under lampan. Mor, hon står verkligen vid spisen och pysslar som i allmogeskildringarna, rör i grytan, går fram till bordet och plockar undan kopparna när det kommer främmande, torkar av vaxduken med förklädet och återvänder till spisen.
   Vi breder ut kartbladet, och ser efter var vi hölls … spejar till en början miltals från tänkbart område, men ringar in torpets lilla svarta fyrkant med stöd av namngivna gårdar i norr och söder.
   Så stor hand och så litet torp! Pekfingrets horngula krumma nagel plöjer en nära 3 kilometer bred gata genom urskogen i min färdriktning och stannar först långt ute i sjön vid en djupsiffra. Bärnstensfärgade omönstrade valkar har fixerat handen i en ställning som har närmare till yxskaftet än smekningen. Ödes-, livs- och kärlekslinjerna är självsprickor fyllda med torkat blod, och handen är klädd med ärr, knutor och ljust hår; den är inte ett ögonblick stilla, och den verkar ren.