Olle Adolphson (1934–2004) är det svårt att närma sig utan att känna ett visst vemod. I hans ord, om de nu tagit visans form eller är citat ur intervjuer, är det lätt att ana en allmän otillfredsställelse, en avsaknad av ro, något som möjligen även går att spåra i visdiktarens blick i många av de bilder av honom som finns. Det är som vore han obekväm i själva varat, vilket är något som för mig, som växte upp i länder som Portugal och Spanien, är en rätt svensk historia. Ytan är oklanderlig, nästan torr, en saklighet ligger i främsta rummet, men bakom pyr något annat, något som aldrig riktigt blossar upp och än mindre finner en förlösning. Blicken är där, och ändå inte där, som vore den övergiven, satt ur spel och främmande i världen. Här kanske alkoholen, eller snarare missbruket av densamma, kommer in, denna konstgjorda berusning som blir ett sätt att samtidigt slippa sitt vardagliga vakna jag och gå in i något annat, något friare, ledigare och varmare. Ett samhälle är mer eller mindre trivsamt, en kultur mer eller mindre bejakande. ”Jag har en känsla av att mitt liv består av ett enda tomt vitt papper som det gäller att fylla med några ord då och då”, sade Adolphson, i en intervju på 70-talet. Han talar om visan som en form av bön, en besvärjelse, om att ”träda ut ur jaget” i ett försök att ”uppnå gemenskap”, om ”fruktlösa eller missriktade försök att träda i förbindelse med omvärlden”. Adolphsons rätt omständliga skrivsätt, hans ansträngda skapandeprocess, som han själv berättat om, den lite stela sångstilen, tjurigheten, slutenheten, och lägg därtill Adolphsons bakgrund i en överklass som i sig gjorts till en skuldbelagd historia i det politiserade samhälle han föddes in i, och hans öde kan läsas som en berättelse om en tid, om en kultur och en specifik verklighet. Det personliga som en spegling av samhälleliga komplikationer som går tvärs emot det personliga och mer mänskliga, i den vantrivsel som blir mest synlig hos den känsliga, den inför tillvaron öppna.
   Humorn blir till galghumor, när vantrivseln inte förmår befria sig från sig själv. Nederlaget blir permanent, och den slagne gör vad den kan för att uthärda sig själv. Ur detta slagfält av liv och död laddas orden med smärta, men även av längtan. När visdiktaren Olle Adolphson är som bäst trollar han fram ord som vägrar stanna vid sitt eget öde. Möjligen är detta en god definition av skönheten som sådan.