Hugo von Hofmannsthal (1874–1929) lämnade tidigt mer eller mindre poesin därhän, och detta trots att han ansågs vara ett poetiskt underbarn av Guds nåde i en av de mer högtstående kulturer som sett världens ljus. Som katolsk aristokrat i det habsburgska rikets slutskede övergick han till att skriva dramatik, noveller och annan prosa, och om jag skulle gissa, fann han själv att hans lätt abstrakta och samtidigt mycket romantiska poesi var ur fas med världen och den framtid som låg och grodde; första världskrigets förödelse, nittonhundratalets nihilism, det kaos och den förfulning som väntade, inbjöd knappast till en mer harmonisk och skön estetik. Gottfried Benns poesi, för att ta ett exempel, speglade desto mer var människan befann sig och varhän hon var på väg; Benns kyliga läkarblick, hans skoningslösa iakttagelser om en mänsklighet anfrätt av såväl sjukdom som moralisk depravation. Hugo von Hofmannsthal skrev hellre ett libretto till en klassiskt klingande musik, inte minst till operorna ”Elektra” och ”Rosenkavaljeren” – frukter av ett samarbete med Richard Strauss som pågick i flera decennier.
Tolkningarna av dikterna som här publiceras är av professorn i litteraturvetenskap Axel Englund, och i sitt efterord söker denne finna psykologiska orsaker till poetens öde, men frågan är om sådana förklaringsmodeller är så användbara. Hugo von Hofmannsthal skrev en koncentrerad, formfulländad och precis diktning, i en tid av ohämmad modernisering, av politiska och etniska samhällsförändringar och omvälvningar. Sådana ting är levda verkligheter med sociala och existentiella konsekvenser, och kan inte avfärdas som ”fördomar” och ”föreställningar”. En receptivitet för allt levande, en lyhördhet för det gemensamma, för att allt levande är ett, i kraft av att det just är levande, skärper blicken – och smärtan. Två dagar efter det att sonen begår självmord står den 55-årige poeten och klär sig för att gå på begravningen och får då en hjärtinfarkt och avlider.
”Att bli mogen är att separera tydligare, för att kunna förenas närmare.” Fotografi av Nicola Perscheid (1864–1930). Foto: Wikimedia Commons
Världshemlighet
En gång var alla idel tystnad
och djup kring denna hemlighet.
Den djupa brunnen vet.
