SVT visar hur kommuner tappar insyn när privata familjehemsbolag tar större plats, trots att ansvaret enligt lag ligger kvar hos kommunen. Bristande transparens, risk för jäv och växande vinster hotar barns rättigheter i samhällets vård. Skyddandet av barn får aldrig bli en affärsidé. Det menar Susanne Säfström-Markebjer, ordförande i barnrättsorganisationen B.A.R.N.
SVT:s granskning ”Kommuner tappar insyn i placerade barns liv – litar på privata bolag” (den 3 januari 2026) visar hur kommuner runt om i landet skriver avtal med privata familjehemsföretag som i praktiken begränsar deras egen möjlighet att följa upp placerade barns vardag.
Genomgången av hundratals avtal avslöjar att företagen kan undanhålla information om missförhållanden, trots att kommunerna enligt lag är skyldiga att ha full insyn och säkerställa barnets trygghet. Samtidigt omsätter branschen miljardbelopp, trots att företagens tillstånd endast omfattar rekrytering, utbildning och stöd – inte att ta över kommunens ansvar för uppföljning. Det är en konstruktion som riskerar att lämna barn utan det skydd de har rätt till.
SVT:s granskning visar alltså att när kommuner överlåter centrala delar av sitt ansvar till privata aktörer utan att säkerställa full transparens, riskerar barns rättigheter att hamna i skymundan.
En särskilt allvarlig aspekt är att många av dessa privata aktörer själva är socionomer – ibland med bakgrund som socialsekreterare på just de socialkontor som de senare säljer sina tjänster till. Det finns i dag inget som hindrar att en person ena dagen arbetar med barn och unga inom kommunen, och nästa dag säger upp sig, startar ett aktiebolag och börjar förmedla familjehem till samma kommun.
Det skapar uppenbara risker för jäv, beroendeställning och bristande objektivitet. Att tidigare kollegor och chefer nu blir kunder innebär att uppdrag kan säkras utan större ansträngning, inte för att kvaliteten är hög, utan för att relationerna redan finns. En karenstid på minst ett år borde vara en självklarhet för att värna integritet, oberoende och barnets bästa.
Ett system som bygger på förtroende utan kontroll är ett system som sviker barn.
Utöver detta måste vi tala klarspråk om de ekonomiska dimensionerna. Konsulentstödda familjehem är en av de dyraste placeringsformerna i Sverige, och kostnaderna för en enda placering kan uppgå till tiotusentals kronor per månad. Regeringen har dessutom konstaterat att det saknas nationell överblick över hur stora kostnaderna faktiskt är, trots att branschen omsätter miljardbelopp.
När staten samtidigt satsar stora summor på kommunernas arbete med barn och unga, genom olika former av statsbidrag, finns en uppenbar risk att betydande delar av dessa pengar i praktiken rinner rakt igenom kommunerna och landar hos privata aktörer som förmedlar familjehem. Det är en konstruktion som gör det möjligt för företag att växa på skattemedel utan att motsvarande krav på transparens, kvalitet eller uppföljning följer med. Ett system som ska skydda utsatta barn får aldrig bli en kassako.
Barnkonventionen är tydlig: varje barn har rätt till skydd, delaktighet och en trygg uppväxt. Det är statens och kommunernas ansvar att säkerställa detta. När insynen brister förlorar vi möjligheten att upptäcka risker i tid, följa upp kvaliteten i vården och lyssna till barnens egna röster.
B.A.R.N. kräver därför följande: obligatorisk full insyn i all dokumentation och alla händelser som rör placerade barn, oavsett om vården sker i kommunal eller privat regi; tydliga nationella riktlinjer som förhindrar att privata aktörer kan begränsa kommunernas uppföljning; reglering av rörligheten mellan socialtjänst och privata familjehemsbolag, inklusive karensregler för att motverka jäv och osunda beroenden; stärkt kompetens och resurser till socialtjänsten för att säkerställa kontinuitet, närvaro och barnrättsperspektiv i varje placering; samt att barnets röst sätts i centrum, inte som en formalitet utan som en självklar del av uppföljningen där ett oberoende barnombud alltid ska finnas med som stöd till det placerade barnet.
Barn som placeras utanför sitt hem gör det inte av egen vilja – det är staten som tar över föräldraansvaret. Då måste vi våga ställa den obekväma frågan: ska det ens vara möjligt att göra vinst på barn i samhällsvård? Särskilt när de privata aktörer som tar emot skattemedel inte ens medger full insyn i sin verksamhet och när vi känner till många fall där allvarliga brister har uppdagats först långt senare.
Ett system som bygger på förtroende utan kontroll är ett system som sviker barn. Det är dags att sätta stopp för konstruktioner där ekonomiska incitament tillåts väga tyngre än barns trygghet, rättigheter och framtid.
Susanne Säfström-Markebjer
Ordförande i barnrättsorganisationen B.A.R.N.
